Bitska hälsningar, Jane Austen

Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Litteraturkritikern Annina Rabe har läst Jane Austens privata brev. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Längst inne i mitt överfulla källarförråd har jag ett antal numera oåtkomliga flyttkartonger fyllda med brev. Alltså riktiga brev. Sådana där som lagts i kuvert som slickats igen, ett frimärke har letats fram, ett postnummer har plitats ner. Slutligen har någon tagit sig besväret att gå till brevlådan, smugit ner brevet där för att sedan gå vidare. Lyckligtvis är det bara brev skrivna till mig som ligger i de där lådorna. Jag har aldrig varit en sådan som tagit kopior på mina egna brev. Någonstans, i någon annans flyttlådor, ligger kanske alla de där breven jag skrev en gång. Brev som innehåller avgörande uppgörelser; vänskap och kärlek, göra slut, bli sams, ställa någon till svars eller bara uttrycka saknad. Men allra mest brev som innehåller vardag. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. En mycket stor del av de där breven i min källare är från min vän R. Under 40 års tid har vi skrivit till varandra på ett närmast grafomaniskt vis. Numera kommunicerar vi kortare och bara via diverse sociala medier men i de tidiga tonåren skrev vi säkert fem långa brev i veckan till varandra. Detta trots att vi bodde tre tunnelbanestationer ifrån varandra, pratade i telefon nästan dagligen och sågs väldigt ofta. Vad innehöll breven? Verkligen inte mycket, skulle nog en utomstående säga. Det var högst vardagliga observationer från våra respektive horisonter. Långa redogörelser för hur tråkigt vi hade, vad vi lyssnade på för musik medan vi skrev, kläder vi ville ha, fantasier om våra framtida liv med diverse popstjärnor. Lite längre fram blev det redogörelser om från våra arbetsplatser. Ganska ofta handlade det om människor som på olika sätt irriterade oss och deras respektive lyten. Nej, vi var nog inte särskilt snälla, men jag tror att vi ofta var ganska roliga. Och jag tänker ofta på den där maniska skrivklådan; hur avgörande den måste varit för vår språkliga utveckling. Glädjen i att hitta en formulering, och veta att det fanns en mottagare som skulle förstå den precis. Inte särskilt snäll, men ofta ganska rolig. Nu vill jag sannerligen inte jämföra mig själv med Jane Austen, men några gånger när jag läser Paulina Helgesons översättning av hennes bevarade brev går tankarna ändå till min och R:s juvenila brevväxling. Det är någonting med den där formuleringsglädjen, den självklara och närmast symbiotiska förståelsen mellan brevskrivare och mottagare som jag känner igen. Och förstås, vardagligheten. För det är vardagen som präglar Austens brev. Den och inte så mycket annat. Den läsare som letar efter mer substantiella funderingar kring litteratur, politik, religion eller existens kommer att bli besviken. Det är en småborgerlig och ganska begränsad värld som den brittiska 1800-talsförfattaren beskriver, en miljö som är väl bekant för läsare av hennes romaner. Men det är knappast en stillsam och odramatisk tillvaro; mellan alla otaliga klänningsbryderier, mer eller mindre tråkiga sociala samkväm, utflykter och trädgårdsbestyr finns ju också livets stora händelser: födslar, dödsfall, kärlek och sjukdom. Ofta behandlas dessa avgörande moment lite i förbifarten, och ibland i respektlösa, för att inte säga vanvördiga termer. Så fasansfullt med alla dessa döda! utbrister Jane i ett brev till systern Cassandra från 1811. För att sedan tillägga: Och en sådan välsignelse att ingen av dem var någon som man tyckte om! börjar vi rannsaka oss själva inser nog de flesta av oss att vi har skrivit liknande gräsligheter Det är över huvud taget inte någon särskilt ädel person som träder fram i dessa brev, snarare framstår hon rätt ofta som småsint och bitchig. Särskilt ungdomsbreven till systern har en skvallrig ton, ofta...