Bilismen och liberalismen körde ikapp mot solnedgången

1900-talet var ett århundrade marinerat i motorolja och drömmen om att trycka gasen i botten. Ludvig Köhler funderar över bilkulturens uppgång och fall. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Då min yngre bror höll på att ta körkort kom jag på mig själv med att brottas med motstridiga känslor. Å ena sidan sympatiserade jag med hans dröm om att fritt kunna ta sig fram på vägarna, något jag själv både drömt om och gjort (med min Volvo 240 GL). Å andra sidan hade jag svårt att se värdet i att satsa på något så otidsenligt, ett nästan förbjudet nöje i vissa upplysta kretsar. Ja, få ting är väl idag så polariserande som bilen. Många håller den som sin käraste ägodel, andra ser den främst som en av de stora bovarna i klimatkrisen. På sociala medier frodas antagonismen mellan klimataktivister och bilister, och på våra gator förekommer organiserade bilkaravaner såväl som barrikadering av trafikleder i rusningstid. På ett rationellt plan kan jag sympatisera med aktivister och bilskeptiker, deras argumentation övertrumfar vår. Men jag saknar en djupare diskussion kring vad bilens minskande status betyder. Att köra bil kan vara effektiv terapi och meditation. Det kan vara att snabbt ta sig till sin älskare, som Ester Nilsson i sin ärtgröna Renault Twingo i Lena Anderssons roman Utan personligt ansvar. Det kan vara insikter man får i en suv på Österlen, likt Ulf Lundell i hans tegelstensserie Vardagar. Det kan vara magiska möten i svarta taxibilar, som i Lars Noréns En dramatikers dagbok. Det kan vara en stökig och knausgårdsk familjeresa i en kombi, sinnebilden för en myspappa-aktivitet. Det är drömmen att dra iväg. Det är, kort sagt, vår kultur.Ännu är bilkörning i högsta grad folklig, men liksom med rökningen, en annan stark 1900-talssymbol för frihet, har samhället gjort en tvärgir. Harry Martinsons antibilism har blivit hipp, moderna medborgare färdas fram kollektivt, med cykel eller elsparkcykel. Annat var det i mitten av 1950-talet, då bilen på många sätt peakade. När den franske tänkaren Roland Barthes kommenterar den nya Citroën DS, även känd som ”Paddan”, drar han sig inte för att kalla bilen för ”en stor epoks skapelse; passionerat utformad av okända konstnärer” och ”ett fullkomligt magiskt föremål”.Fortfarande är vår kultur ytterst präglad av bilåkandet, eller i vart fall drömmen om bilåkandet. Idag publiceras få böcker om denna dröm, men den lever kvar från en tid då bilåkandet var ett viktigt litterärt bränsle. Beatförfattaren Jack Kerouac blev i slutet av 1950-talet känd för sin epokgörande På drift, en i flera bemärkelser auto-fiktiv roman om att leva för drömmen om att resa. Beatnikarna tillhörde en generation av frihetstörstande amerikaner vars mål var att sticka ner längs kontinenten och utforska musik och varandra och det blev början på vår tids populärkultur.I ungdomskulturens och bilkulturens ungdom var kärleken till bilen rå och vild, som hos ungdomsvärstingarna i den svenska filmen Raggare! som hade premiär 1959, samma år som Kerouacs På drift kom på svenska. Dagens skönlitteratur skryter sällan med bilen så öppet och oförblommerat. Kulturarbetarna sysslar med ekokörning. Ett undantag är förstås Quentin Tarantinos nostalgitripp Once Upon a Time in Hollywood där Brad Pitts rollfigur bensinstint färdas över Los Angeles autostrador med en taklös Alfa Romeo, helt fri från hämningar och restriktioner. Bilvurmen var en omistlig del av det sena 1960-talets filmkultur.Bilen symboliserar en era som, såhär i backspegeln, känns betydligt mer liberal än vår tid...