Bokförvandlingar 3: Biblioteksboken har övat oss i gemensamt ägande

Biblioteksboken är ett objekt vi fortfarande delar på och äger tillsammans. Magi enligt vissa, omodernt enligt andra, men oavsett så har biblioteket blivit en förebild, konstaterar Eva-Lotta Hultén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Ursprungligen publicerad den4 juni 2019. Det finns de som inte lånar på bibliotek eftersom de tycker att biblioteksböcker är äckliga. Och jo, även jag finner det mindre trevligt att hitta snorkråkor och matkladd mellan sidorna men jag har ändå oftast uppskattat spåren av andra i de böcker jag lånat: de gamla datumstämplarna, hundöronen, chokladfläckarna - eller var det kanske blod? Jag tycker om att föreställa mig vilka dessa andra läsare är, vad de har tänkt när de läst och vad som orsakat de där fläckarna, som kanske är blod, kanske choklad. Andra människors understrykningar och marginalanteckningar får mig att känna mig lite delaktig i deras liv, fast jag sitter ensam på mitt rum. Det formas små historier i mitt huvud: har någon använt boken som underlag för en uppsats? Vad studerar hen för något? Riktigt obegripliga markeringar triggar fantasin särskilt. I en bok hade någon strukit under enstaka ord här och var, som på måfå. Kanske var det ett hemligt budskap till någon, men jag lyckades inte dechiffrera det. Spår efter språkpoliser är också roliga: de som ilsket rättat stav- eller meningsbyggnadsfel med extra bokstäver eller pilar i radernas mellanrum. De gemensamma böckerna bär helt enkelt på fler historier än de som är skrivna med bokstäver. Alla vet också att böcker med sexskildringar faller upp av sig själva på de mustigaste sidorna. Även det en sorts meddelande mellan läsare.  Mitt första bibliotek var en ganska oansenlig lokal med en barn-, en ungdoms- och en vuxenavdelning, lite sittplatser och några tidningsställ men för mig var det en skattkammare – alla dessa böcker som jag fick ta med mig hem! För att få lånekort var man tvungen att kunna skriva sitt namn. Som fyraåring lyftes jag upp på altaret, det vill säga lånedisken, för att plita mina spretiga bokstäver på ett ljusgult pappkort. Självklart gick jag inte till bibblan ensam i den åldern och behövde följaktligen inget eget kort - det var mer som en invigningsritual. Jag har fortfarande kortet kvar i en låda. Vi som värnar om biblioteken pratar gärna om dem som platser för magi, men också som viktiga institutioner för bildning och utbildning och som skapare av kompetenta medborgare. Som en plats där vi kan få hjälp att reda ut vad som är riktiga fakta och vad som är alternativa, ett ställe där människor från olika delar av samhället möts, där de med litet ekonomiskt kapital kan skaffa sig kulturellt kapital, och där man kan få kloka råd av bibliotekarier. Att gå till en psykolog kostar ofta runt en tusenlapp för en knapp timme, juridisk rådgivning betydligt mer men på biblioteket kan vi få intellektuell rådgivning helt fri från avgifter! Detta är präktiga lovsånger som sjungits många gånger förut men något som nog färre tänker på är att bibliotekets verksamhet tränat oss i gemensamt ägande och ansvarstagande också i tider då det gemensamma nedvärderats och marginaliserats. Det handlar inte bara om rummet, som med simhallar eller lekplatser, utan om en sak – boken - som vi kan bära med oss hem till vår privata sfär. Kanske är det därför som det känts så sorgligt de gånger då jag hittat lådor med utrensade böcker till salu på bibliotek. De var ju våra, och ingick i en stor familj, och nu får de inte vara med längre. Men det finns de som är beredda att kämpa för biblioteksböckerna. När nedläggningsbeskedet kom gömde lokalborna i Ramsberg i Lindesberg...