Begrav mitt hjärta i Mexico city – en guide till den dolda staden

Mexico city är flera städer i en, lager på lager av historiska skeenden som går igen i nya skepnader. Henrik Nilsson tar några av stadens samtida krönikörer till hjälp för att förstå dess dolda sida. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Efter att jag öppnat resväskan och hängt upp kläderna i hotellrummets garderob, sätter jag mig vid skrivbordet och vecklar upp kartan över staden. Vid det här laget är den så sliten att jag tagit med den mer av känslomässiga än praktiska skäl. För att minnas snarare än för att hitta vägen. De stora genomfartslederna hänger på en tråd, det har spillts kaffe över Chapultepec-parken och vissa små torg har för alltid sjunkit ner i kartans söndriga veck. I marginalen står telefonnummer antecknade som numera förmodligen har tagits ur bruk. Sorlet av människor på Calle Madero nedanför är konstant. Gatan är en av de äldsta i Mexico City, den stad som grundades av spanjorerna på ruinerna av aztekernas Tenochtitlán för ett halvt millenium sedan. Det var också på den här gatan som den blivande presidenten Francisco Madero tågade in i huvudstaden efter att revolutionen triumferat i början av 1900-talet. I modern tid är den en ofrånkomlig referenspunkt i det urbana landskapet, som sträcker sig mellan stadens stora torg zócalon och Latinamerikanska tornet, skyskrapan som uppförts på den plats där Moctezumas zoo låg vid tiden för européernas ankomst. Till skillnad från vissa av stadens skönlitterära författare som prosaisten Carlos Fuentes och poeten Octavio Paz har de krönikörer som skildrat livet i Mexico City sällan blivit kända utanför landets gränser. Ändå har de funnits med ända från början. Först var Bernal Díaz del Castillo, en soldat i Hernán Cortés armé som på sin ålders höst skrev ner den berättelse om de båda civilisationernas möten och konfrontationer som han själv bevittnat. Långt senare, vid det förrförra sekelskiftet, skildrade Ángel del Campo i sina tidningskrönikor modernitetens ankomst till staden reklamen och elektriciteten, de första spårvagnarna och telefonsamtalen. Under 1900-talets andra hälft dissekerade Carlos Monsiváis det sociala och politiska livet i sina krönikor, medan autodidakten Armando Ramírez skildrade det myllrande livet i arbetarstadsdelen Tepito. En av de som bäst förvaltar den litterära krönikans långa tradition i vår tid är författaren och journalisten Héctor de Mauleón. I sin bok La ciudad oculta (Den dolda staden) rör han sig inlevelsefullt över Mexikos Citys femhundraåriga historia skriver om försvunna kaféer och bortglömda små torg, erinrar sig de excentriska boksamlarnas och de ambulerande fotografernas öden. En särskild blick har han för stadens kontinuitet över seklerna. Städerna finner alltid sätt att föreviga sina minnen, skriver han. På den plats där Moctezumas kvinnopalats låg, där ett stort antal kvinnor var gravida med den aztekiska kejsarens barn samtidigt, har en tradition av sexuella utsvävningar vidmakthållits genom historien, och nu ligger huvudstadens största sexbutik här. Alldeles i närheten av den plats där spanjorernas första mentalsjukhus öppnade på 1500-talet, ligger ett litet torg där man än idag ser ovanligt många förvirrade och marginaliserade människor ropa, gestikulera och skratta för sig själva. Aztekernas Tenochtitlán, som hade åtminstone 200 000 invånare vid spanjorernas ankomst, var byggd på en ö nära den västliga stranden av sjön Texcoco. Ett system av kanaler genomkorsade staden som kallades Nya världens Venedig av erövrarna. Stadens horisontella och vertikala expansion har därför ställt stora krav på ingenjörernas och stadsplanerarnas uppfinningsrikedom. Att man än idag inte befinner sig på helt fast mark påminns man om när man betraktar den lutande katedralen. Ett av kapitlen i de Mauleóns bok heter rent av Dagen då Mexico City försvann och handlar om den översvämning som lade staden under vatten i mitten av 1600-talet. Mexico...