Barnflickan får kärnfamiljen att darra

Barnflickan är en återkommande figur i fiktionen, inte minst inom skräckfilmen. Men vad är det som fascinerar så? Anna Remmets ser hur en utsatt person som blir ett hot på mer än ett sätt. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Barnflicka är en sammansättning av två av de mest oskyldigt klingande ord vi har: barn och flicka. Det engelska nanny låter inte mindre snällt och gulligt. Det är som om själva orden lindar in företeelsen i en mjuk sockervadd, och får den att framstå som den mest naturliga och trivsamma sak i världen. Men hur oskyldiga, ja nästan infantila, orden än är, kvarstår faktum att en barnflicka ofta är någon som kommer utifrån och tar plats mitt i kärnfamiljens centrum. Och hon gör det inte sällan av ekonomisk nödvändighet, kanske till och med nöd. Detta är något som framkallar en viss oro, den typ av spänningsfält som är så tacksamt att gestalta i fiktionen, vilket fått till följd att kulturen kryllar av barnflickor. Där finns de käcka och sympatiska som snarast hjälper till att skyla över det som skaver: en Mary Poppins, en Maria i Sound of Music, och en extravagant och kaxig Fran Fine i komediserien The Nanny. Men så finns också deras förvridna spegelbilder: monsterbarnflickorna. De som nästlar sig in i familjens sköte för att sabotera och förgöra. En av de mest klassiska skräckfilmerna på temat torde vara Handen som gungar vaggan (från 1992), om en kvinna som tar anställning som barnflicka för att utkräva den mest gruvliga hämnd för en oförrätt.  En nyare variant är den chilenska filmen Madre från 2016, där en ondskefull filippinsk barnflicka sprider skräck. Och 2018 kom den fransk-marockanska Leïla Slimanis roman Vaggvisa ut på svenska. Där leker författaren medvetet med dussinskräckens klichéer och skapar en fruktansvärt obehaglig berättelse om den tillsynes perfekta barnflickan Louise vars fasad undan för undan rämnar. Här blottläggs inte bara kycklingens skelett, utan också den materiella skevhet som är själva premissen för barnflickans existens Att barnflickegestalten lämpar sig ypperligt för skräckberättelser är knappast att undra på. Hon är ju som sagt en främling som ska ta hand om det mest dyrbara och sårbara familjen har: barnen. Men hon är också en främling i en annan bemärkelse. Nästan alltid kommer hon från en annan klass än familjen hon arbetar för. Barnflickan, som är anställd för att ge den omvårdnad som vi gärna vill se som den mänskliga samvarons mest naturliga, blir också med sin blotta existens en påminnelse om att även denna omvårdnad kan köpas, och att förutsättningen för detta är ekonomisk ojämlikhet. Denna ojämlikhet som var något av en självklarhet förut har i dagens klassamhälle, där vi mycket hellre talar om entreprenörer än om arbetare, kommit att bli nästan tabubelagd. Det är påtagligt i Slimanis Vaggvisa där det övre medelklassparet Myriams och Pauls sätt att förhålla sig till barnflickan Louise präglas av skam över att de anställt en annan kvinna för att ta hand om sina barn. De tassar på tå och överlägger med varandra om hur de ska bete sig för att Louise inte ska känna sig som ett tjänstehjon. Samtidigt  betonar de vikten av att hålla henne kort, att inte låta henne komma alltför nära. Men i överklassens behov av tillbörligt avstånd från den farliga klassen finns också rädslan för att denna rent fysiskt kan utgöra ett hot. Och det tilltagande obehag som Myriam känner inför Louise är inte bara, eller ens främst, kopplat till dennas mer och mer påträngande beteende gentemot henne själv, Paul, och barnen. Utan lika mycket till det ekonomiska armodets desperation som Louise får allt svårare att dölja. Bakom den oklanderliga och diskreta barnflicka de vill ha börjar tecken på hennes verkliga nöd skymta fram. I en av bokens mest groteska scener kommer Myriam hem och finner på köksbordet ett skinande rent kycklingskelett som hon tidigare slängt. Det är som om ett utsvultet djur har...