Barlasten bär på en rik kulturhistoria

Barlasten är den extra last som behövs för att ett fartyg ska flyta stabilt. Men den gömmer också oanade berättelser och arkeologiska sensationer, konstaterar skutseglaren och kritikern Tor Billgren. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det blåser hårt från väst och regalskeppet Kronans befälhavare bestämmer sig för att göra en skarp gir åt styrbord, och vända genom vind. Det är den 1 juni 1676, och den svenska flottan ska precis anfalla den dansk-nederländska utanför Ölands södra udde. Kronan är ett av de största fartygen i världen och en gir är en komplicerad manöver som kräver noggrann koordination av alla segel och tampar. När rorgängaren får order om att lägga styrbords roder, är förberedelserna inte klara. Den enorma segelytan pressar ner fartyget mot babord. Kanonportarna är öppna och vattnet strömmar in. Kantringen tilltar. Krutförrådet i fören antänds och fartyget exploderar. I en känd målning ett tiotal år efter katastrofen kastas segel, manskap, mastbitar och bråte högt upp i luften som i ett vulkanutbrott. 800 besättningsmän omkommer, inklusive flottans överbefälhavare. Danskarna vinner slaget. Den främsta anledningen till att Kronan förliste, var den illa förberedda giren. Men en bidragande orsak var att fartyget var ovanligt instabilt. Och det berodde på att man månaden innan hade lastat ur stora mängder barlast ur fartyget. Skeppet lättade med nästan två decimeter. 1991 utbröt en koleraepidemi i Peru. Smittan kom förmodligen med ett fartyg som pumpat in förorenat barlastvatten i Bangladesh... Barlast är den extra last som behövs för att tynga ner ett fartyg så att det ligger stabilt i vattnet. Under de stora segelfartygens dagar brukade den uppgå till en fjärdedel av skeppets tyngd. För ett fartyg som Kronan innebar det över femhundra ton. Oftast användes sten och grus. Det var viktigt att barlasten var flyttbar, eftersom mängden berodde på mycket last fartyget hade. Var lastrummen tomma behövdes mer, och när det var fullastat, måste delar av barlasten lämpas överbord. Allt för att uppnå stabilitet. På 1800-talet började man använda vattentankar istället, som fylldes med vatten från havet. Besättningarna slapp därmed att kånka på stenar i hamnarna. Men det fortsatte inträffa olyckor. I juni 1915 kapsejsade passagerarångaren Eastland i Chicagofloden, på grund av felaktigt hanterade barlasttankar. 844 människor omkom. Ett annat exempel är det berömda fyrmastade barkskeppet Pamir som förliste i Nordatlanten i september 1957. Lastningen av spannmål i sista hamnen, Buenos Aires, hade skett slarvigt, och även barlasttankarna användes som lastutrymme. På sin seglats mot Hamburg överraskades Pamir av en orkan och fick slagsida och sjönk. 82 av de 86 ombord omkom. Hade barlasttankarna kunnat användas som de skulle, och alltså inte varit fulla av spannmål, hade det kunnat sluta annorlunda. Barlastens egentliga mening och väsen glider undan. Den är flyktig till sin natur.  Men det är inte bara oförsiktigt hanterad barlast som kan leda till död och katastrofer även barlasten i sig. 1991 utbröt en koleraepidemi i Peru. Smittan kom förmodligen med ett fartyg som pumpat in förorenat barlastvatten i Bangladesh och pumpat ut det nära Perus kust. Kolerabakterier kontaminerade skaldjur, som i sin tur smittade människor. Epidemin spreds till andra länder i Latinamerika och skördade tolvtusen liv. Det kan även uppstå problem när småfiskar och andra organismer följer med barlastvattnet. Ett exempel är vandrarmusslan, som via barlasttankar har spritt sig från Kaspiska havet till bland annat de stora sjöarna i nordöstra USA. Rovdjuren som vanligen livnär sig på de här musslorna i Europa och Ryssland, finns inte i Nordamerika i samma utsträckning, vilket gör att de sprider sig okontrollerat i sin nya miljö, och konkurrerar ut inhemska arter. De orsakar skador i miljardklassen varje år, till exempel genom att klogga igen dammluckor i...