Bara en konstkritiker kan förstå Trump

Trumps presidentskap framställs ofta som extremt avvikande kanske därför att det är journalister som granskar det. Men om man istället letar efter mönster blir bilden en annan, säger Mikael Timm. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Hörru. Här är något som heter Livet är en dröm. Kan Du göra något på det? Min fryntlige, rundlagde chef såg förbryllad ut. Han var van vid att handlägga världen, ja han bestämde vad som var viktigt och skulle höras i radions Ekosändningar: krig i Vietnam, ny president någonstans, ett stålverk som gjort konkurs, en undersökning som visade att svenska skolbarn var bäst på matte men nu hade han alltså ett papper på vilket det stod Livet en dröm. Vad skulle han göra med det? Livet är en dröm och en sådan låter sig inte fångas med statistik.  Idag tror jag inte någon redaktionschef i västerlandet skulle förvånas över att få ett pressmeddelande som hävdade att livet är den dröm. Det ser ju alla. Varje dag. Pedro de Barca Calderons pjäs tillhör klassikerna, men det var länge sedan den spelades på en teater nära mig. Vad vet jag, kanske har verkligheten sprungit förbi denna 1600-tals text. Fast så slår jag upp New York Times vars förstasida nästan varje dag innehåller en analys av president Trumps senaste agerande. Den kan gälla stora frågor som frihandelsavtal eller små som statistik över personalomsättningen i Vita Huset. Den är större än under någon annan president riktigt hur mycket minns jag förstås inte. Ty trots att någon räknat så noga fastnar inte siffrorna. Det är som om den traditionella politiska debattens metoder inte fungerar längre. Livet är en dröm och en sådan låter sig inte fångas med statistik. Läraren i journalistik som skulle få sina elever att inse vad en nyhet är sade: att en hund biter en människa är ingen nyhet. Men får ni höra att en människa bitit en hund då har ni något att rapportera om! Det avvikande är alltså vad media letar efter, medan forskarna söker efter det upprepade strukturen. Trumps presidentskap framställs ofta som extremt avvikande kanske därför att det är journalister som granskar det. Men om man istället letar efter mönster blir bilden en annan. Den amerikanske historikern Jeremi Suri granskar i boken "The Impossible Presidency" åtta amerikanska presidenter, från George Washington till Barack Obama. Suri menar föga överraskande att presidentskapet är Mission Impossible, misslyckandet är inbyggt i förutsättningarna. Men det går ju att misslyckas på olika sätt. Trump själv har pekat ut president Andrew Jackson president på 1830-talet som en förebild. Han har hängt upp ett porträtt av Jackson i Ovala rummet, twittrat om Jackson och besökt dennes grav i Nashville. Det som väckt mest debatt är ett uttalande där Trump säger att om Jackson varit president senare hade kanske inbördeskriget på 1860-talet kunnat undvikas. Efter sådant rycker naturligtvis ett smärre regemente historiker ut och talar om hur fel Trump har. Men kanske är det intressantare att försöka förstå varför Trump hänvisar till Jackson. Vad vill han säga? Hans språk var drastiskt, för sin tid ett närmast brutalt det bröt drastiskt mot företrädarnas. Suri ger ingen djupare analys av Andrew Jackson men den räcker för att man ska se likheterna med Trump. Jackson såg sig som en folkets man som skulle städa upp i Washington. Han tyckte illa om etablerade eliter, han var skeptisk mot den konstitutionella tredelningen mellan lagstiftande, dömande och verkställande makt. Kongressen och domarna var frihetens motståndare, tyckte Jackson. Jackson omgav sig med vänner som inofficiella rådgivare. Han kompromissade ogärna och tog strid med kongressen. Hans språk var drastiskt, för sin tid ett närmast brutalt det bröt drastiskt mot företrädarnas. De första sex presidenterna var välutbildade, distanserade och kom från östkusten, Jackson från Tennessee. De första presidenterna satte gränser för presidentskapet...