Att skriva 4 : Begäret efter bokstäverna och kropparna

Kristofer Folkhammar skildrar läsningens attraktionskraft och hur hans skrivande hänger tätt ihop med att komma ut som homosexuell. Det handlar om en cruisingens poetik och förmågan att duga. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Älsklingar, jag har läst en massa nu igen. Jag brukar ju stå här, kväll efter kväll i kvällsron, när barnet har somnat och vi plockar fram rester ur kylen och tänder de små lamporna, då, mitt i allt det som är mitt brukar jag ju stå här med min hopplöst sladdriga tunga och beskriva min jakt genom böckerna. Beskriva drömmen om en exakt formulering som ska täcka upp för all ensamhet jag någonsin känt. Beskriva förhoppningen om ett precist uttryck för den kunskap som mina privilegier håller ifrån mig. Beskriva längtan efter en alldeles klar lydelse som kan spegla förnimmelsen av en manskropp under mig. Beskriva känslan av att slippa sig själv. När läsningen drar en ner i något där språket kommunicerar med rytm istället för spänstig insikt. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Ni ler åt mig. Överseende drag över munnarna när ni bläddrar i de hundörade böcker och tidningar jag lagt fram för kvällen. Ler när jag skramlar fram för många muggar och assietter och ber om ursäkt för röran i lägenheten. Ni ler när min mun slafsar bland orden och försöker systematisera det oberäkneliga skum som är litteraturen. Vad det skummet består av ikväll och i vilka porer det kan tänkas tränga ner i denna afton. En av er sa nyligen att jag förmodligen skulle vara mindre olycklig, om jag inte förväntade mig att saker ska gå att begripa fullt ut. Han sa att jag verkar tro att bara jag anstränger mig tillräckligt mycket, så ska relationer, maktförhållanden, konflikter och upplevelser av konst kunna förstås och sorteras upp i prydliga boxar. Lyckas jag inte med det så kan jag för lite. Och har inte läst tillräckligt mycket tillräckligt noggrant. Kom igen, farsan, du vet ju att det inte funkar så, sa han. Surfa lite på det du läser. Han sträckte ut armarna och gungade höfterna som om han balanserade på en våg. Gav mig en puss och satte på kaffe. En annan av er tittade upp från en av böckerna jag lagt fram och sa att om jag kan ha tillräckligt bra som ideal i mitt föräldraskap The good enough parent så borde jag kunna förlita mig på att vara både en good enough boyfriend och en good enough reader. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye Läsningen började inte med någon slukande passion. Den började med duktighet. Så möjligt det verkade att foga in sig utan att använda kroppen. Så rimligt det verkade att gömma undan den alltför stora, alltför känslosamma klumpen av senor och bukfett, långt in bland stallgarderobens mest bortglömda halm. Eftermiddag efter eftermiddag i eftermiddagslunken. Det disiga biblioteksljuset över skrifterna och häpnaden från dem. Det lustiga i hur den undanskuffade kroppen väcktes till liv genom böckerna. Genom gryniga reflektioner. Redan de gamla grekerna. Redan medeltidens sodomiter och Karin Boye. Någon hade vänt bort sitt ansikte. Jag smög in i hennes sovrum. Andetagen var tunga i mörkret. Jag viskade: Lyssna, mamma, jag tror att jag tillhör en minoritet som är stabil över tid. Hoppades att hon skulle drömma sig snäll.   Älsklingar, jag brukar ju stå här och proklamera hur det att skriva hänger tätt, tätt ihop med att komma ut som homosexuell, för mig. Båda dessa praktiker framstod som lika anstötligt excentriska att hänge sig åt. Att träda in i dem förutsatte samma typ av högfärdiga självhävdelse. Att föra pennan över pappret, och vilja visa, delta. Att föra handen över era nackar, och vilja blomma, synas. Att förvandla en nedbrytande oro till en skapande sensibilitet det är den triumfatoriska aspekten av att skriva. Det är cruisingens poetik. En garderob är en fantastisk plats...