Att resa till Island under antropocen

Island har länge fungerat som en slags skärningspunkt där människa och geologi möts. Men i den mänskliga påverkans tidsålder får Islandsresan en ny laddning, konstaterar idéhistorikern Erik Isberg. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Under 2010-talet ökade antalet resor till Island explosionsartat i spåren av finanskrisen när den lilla ön i Atlanten blev ett av de främsta resmålen för den västerländska medelklassen. Men samtidigt som bilder på gejsrar och svarta vulkanstränder fyllde sociala medier uppenbarade sig ett annat, långt större geologiskt fenomen. Idén om mänskligheten som en kraft som förändrar jorden fick ett brett genomslag, oftast sammanfattat med begreppet antropocen, en geologisk epok som kännetecknas av mänsklig aktivitet.   För 11 500 år sedan inleddes holocen, antropocens föregångare. Det är en epok som brukar beskrivas som varm och stabil, en grogrund för mänskligt liv på jorden. Om detta är den naturvetenskapliga expertisen enig, men tidpunkten för dess slut är desto mer omtvistad. Olika händelser som den agrara revolutionen, ångmaskinens tillkomst, atombombningarna av Hiroshima och Nagasaki har föreslagits som dess slut och därmed också planetens övergång till antropocen. 2016 är ett annat alternativ, om inte annat som en populärkulturell slutpunkt, då holocen dödförklarades av tidskriften Time. Att publicera en dödsruna för en geologisk epok som nått sin slutpunkt på grund av mänsklig aktivitet hade för bara några decennier sedan tett sig obegripligt. Geologisk tid var något som bara fanns, som himlen, havet och solen, ett milt bakgrundsbrus långt bortom räckhåll. Men precis som havsnivåerna visat sig stiga på grund av smältande isar och atmosfären fyllts med koldioxid, har också den geologiska tiden dragits in i våra liv i en stadig ökning av mänsklighetens rumsliga och temporala gränser. Det vi gör idag kommer sannolikt att lämna spår som är kvar även när vår art inte längre finns. Denna expansion innebär förutom allt annat ett hot mot vildmarksturismens idé om att uppleva platser bortom mänsklighetens påverkan, eftersom dessa platser gradvis upphört att existera. Men på Island mullrar det under klipporna, en dov röst som påminner om en tid när relationen mellan människa och planet var radikalt annorlunda. När det planetära kliver in i vår vardag blir den geologiska epokindelningen något annat än abstrakt naturvetenskap: den får en känslomässig laddning. Holocen brukade vara en neutral term för att beskriva en viss mängd tid, en slags måttenhet, men har fyllts med nya betydelser och beskrivs, som i Times dödsruna, som något vackert som förstörts. I det isländska landskapet blir de planetära krafterna synliga och den geologiska tid som tidigare tett sig abstrakt kan anta materiell form. För en västerländsk vildmarksturism som betonat frånvaro av mänsklig påverkan kan kanske lockelsen med Island delvis förstås som ett sökande efter en sista utpost som ännu inte upplevs som indragen i en expanderande mänsklighet. En nostalgi som riktar sig mot en geologisk urkraft snarare än ett redan förlorat ekologiskt paradis. Men Island har också länge fungerat som en slags skärningspunkt där människa och geologi möts. Redan i Jules Vernes Till jordens medelpunkt från 1864 är Island passagen som tillåter professor Lidenbrock och hans expedition att lämna jordytan och dyka ner i planetens innanmäte. Vid tiden för bokens tillkomst hade Island varit av vetenskapligt intresse i nästan ett sekel, men kunskaperna om geologiska processer var ännu i sin linda. Vetenskapsmannen Joseph Banks utförde under 1770-talet tidiga expeditioner till Island och i breven han skrev hem till London berättade han fascinerat om gejsrar, styrda av för honom okända krafter. I takt med att geologin växte fram under 1800-talet byttes gamla sanningar ut mot nya, jordens inre blev möjligt att kartlägga med vetenskap. Antropocens framväxt innebär...