Att leva och dö på nätet känns märkligt gammaldags

Att skilja på en konkret verklighet och verkligheten på nätet verkar inte längre vara meningsfullt, tycker psykologen och manusförfattaren Teresa Tönisberg.

Jag promenerar på kyrkogården och funderar på hur tekniken förändrar vårt beteende. Grevar och grevinnor ligger här. Sjökaptener och Ryttmästare, Skollärarinnor och Hustrur. Jag har ryggskott. Promenera är bra för ryggen. Nuförtiden skriver man sällan titlar på gravstenar utan nöjer sig med älskad och saknad. Jag undrar om kyrkogårdarna kommer att vara kvar eller om också begravningar kommer att ske på internet så småningom. Blir gravstenarna hologram som du kan ha hemma eller projicera som en Pokemon på vilken plats du vill? På Facebook håller anhöriga ibland den avlidnes profil vid liv, så att andra kan skriva minnesord och hyllningstal. Men hur begraver man avslutade konton och döda människors digitala liv på nätet? Hur ser en digital likkista ut? Är den formad som en nolla, ett vitt hål som uppslukar alla dina foton av bakverk och blommor och katter, alla misslyckade sexvideor som ingen borde fått se, alla hatord och kärleksförklaringar och snigelspår av ett helt livs transaktioner? Allt ska man ju göra själv på nätet nuförtiden. Välja och vraka och beställa och boka och legitimera sig och umgås och hitta någon att älska och att sakna. Jag lägger mig på en bänk och läser Irakisk Kristus av Hassan Blasim. I novellen Arkivet och verkligheten får vi inte svar på om berättaren, en irakisk flykting är galen eller frisk, talar sanning eller ljuger när han berättar sin historia för asylhandläggaren. Men det har ingen betydelse, för man tvivlar inte ett ögonblick på att krigets vansinniga logik är sann. Berättaren, en enkel man som är ambulansförare, blir kidnappad medan han kör sex lik med avhuggna huvuden genom natten. Efter att ha fått rejält med stryk visar det sig att han ska agera skådespelare i en video. Han tvingas läsa på en lapp att han är officer i irakiska armén och att de sex huvudena som nu är rekvisita i filmen också tillhör officerare. De ska tillsammans ha våldtagit och mördat oskyldiga efter en order från amerikanska armén, och de ska ha fått ekonomisk kompensation. Filmen blir en enorm framgång och i resten av berättelsen köps och säljs ambulansföraren, numera skådespelaren mellan olika grupper för att spela in nya filmer, omgiven av de sex huvudena stadda i tilltagande förruttnelse. Han får spela sunnit, förrädisk kurd, en otrogen kristen, en saudisk terrorist, medlem av syrisk säkerhetstjänst och så vidare Filmerna sänds på satellitkanaler världen över och diskuteras av experter, politiker och journalister, som all utgår från att de är sanna. Humorn i boken är halsbrytande och brutal. Vad är sant och vad är förbannad dikt? Att försöka skilja på en konkret verklighet och den verklighet som finns på nätet verkar inte längre vara meningsfullt. Men hur ska vi navigera i alla verkligheter som bjuds samtidigt som den konkreta verkligheten gör ett alltmer opålitligt intryck? Om vi inte tror på staten, på lagstiftning, på rättvis behandling, på polisen, skolan, sjukvården vad ska vi då lita på? Jag vet inte, men man kan lyssna på teknikoptimisten Rachel Botsman. Hon har lanserat idén att tillit mellan individer är den nya valutan som håller på att skapas, medan förtroendet för politiska lösningar faller. Botsman jublar över det hon kallar kollektiv konsumtion som exempelvis AirBnB och alla andra typer av tjänster, där både säljaren och köparen recenserar varandras beteende. Det kan vara bilpooler, verktygspooler eller hushållstjänster det vill säga allt som innefattar mänsklig interaktion. Hon menar att oddsen för att du ska låta en främling bo hemma hos dig, låna dina grejor eller läsa läxor med dina barn skulle vara låga om det inte vore för att både köparen och säljaren ger omdömen i efterhand. Det ligger i allas intresse att uppföra sig väl, när man blir betygsatt. Därmed blir ditt digitala rykte din nya individuella valuta medan trovärdighet...