Att hacka i tidens mur – revolutionen och historiens död

När DDR-diktaturens mur föll var det en Händelse med stort H. Men hur får ett skeende en sådan status och vad gör denna historieskrivning med oss? Det funderar idéhistorikern Michael Azar på. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Essän sändes första gången 2019.När jag idag tittar på bilder och videoupptagningar från Berlinmurens fall har jag svårt att föreställa mig att jag var en av dem, som just där och då, stod och hackade hål i denna groteska förolämpning mot mänskligheten.Det är inte heller utan viss förvåning som jag betraktar en bild från mitt eget fotoalbum, där en betydligt yngre version av mig själv poserar med en icke-våldsbanderoll framför ett segerrusigt folkhav.Min förundran handlar inte så mycket om att jag inte minns att jag var där.Snarare rör det sig om den märkliga känslan av att jag visserligen rent kroppsligt var på plats – medan jag i anden samtidigt var någon annanstans. Kanske beror det på det enkla förhållandet att jag då inte förstod vidden av det historiska bocksprång som jag hade blivit indragen i. Jag säger ”indragen”, eftersom jag egentligen bara var på genomresa i Östberlin när jag plötsligt sögs in i den oväntade händelsens malström.Till den naive nittonåringens försvar vill jag framhålla att det inte är helt ovanligt att historiens stora Händelser tar form inför vittnen, som först långt i efterhand börjar begripa vad det är de har varit med om. Säkert är det också mer undantag än regel att Historien frambringas av människor som är på det klara med att det faktiskt är just Historia de skapar.Ta korsfästelsen av Jesus som exempel. Varken bödlar eller vittnen kan i den stunden ha haft någon som helst föraning om den djupare historiska innebörden av denna avrättning. Vem kunde då ha förstått att just detta dödsstraff – bland så många andra – med tiden skulle mynna ut i de romerska kejsarnas upphöjande av just kristendomen till rikets enda tillåtna religion? Vem kunde ha anat att miljarder människor framöver skulle upphöja korsfästelsen till den mest väsentliga händelsen i hela mänsklighetens ödesdrama?I det levande nuet genomkorsas människor av händelseförloppens lika häftiga som dunkla krafter. De försöker erövra kontrollen över dem, i syfte att ge dem en klar riktning och mening, men deras vidare innebörd glider ändå förr eller senare dem ur händerna.Det är först i efterhand, som historiska händelser med litet h antar skepnaden av Händelser med stort H.Frågan är bara när detta efterhand äger rum.Kanske är det bara en skröna, men som sådan antyder den ändå en viktig sanning.Under Richard Nixons besök i Kina, i februari 1972, ska den kinesiske premiärministern Zhou Enlai ha fått frågan om hur han ställde sig till den franska revolutionen. Premiärministern lade för ett ögonblick sin panna i djupa veck och svarade sedan lakoniskt: ”det är alldeles för tidigt att säga”.Jag är frestad att gå ytterligare ett steg i samma riktning och hävda att det är först när Historien tagit slut som vi verkligen förstår vad det är som har ägt rum i den. Det är ju ingalunda ett orimligt krav att man först måste få skåda en tavla i sin helhet, innan man vågar uttala sig om alla dess enskilda delar. Problemet med den mänskliga historien är naturligtvis att den målning som en dag ska sammanfatta vår historia först kan avslutas när vi alla är borta. För den som, likt jag själv, inte tror på den korsfästes återkomst, återstår därmed bara det sorgliga konstaterandet att vi aldrig någonsin kommer att förstå den fulla innebörden av allt det som en gång har hänt.Det är säkert också...