Arbetarklassen: Rörelsen som blev en individ

Föraktet för arbetarklassen lever och frodas. Från både vänster och höger. Men för att göra något åt det måste man först se att arbetarklassen är ett politiskt subjekt, menar Elin Grelsson Almestad. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Du hade flyttat till Paris, det var för fyra år sedan, och du var dum nog att vilja likna en borgare för att dölja det du såg som ditt fattiga och provinsiella ursprung som du var rädd för, det var rädslan som avslöjade dig men din bild av borgerskapet var hundra år efter sin tid, just på grund av gapet mellan den världen och dig själv, och du hade köpt den där kravatten och en tredelad kostym som du bar i vått och torrt, ofta med slips, till och med när du skulle till snabbköpet och universitetet. Du tog på dig dina otidsenliga kläder varje morgon och röjde med din ängsliga attityd det förflutna som du så desperat försökte begrava () I Édouard Louis roman Våldets historia tecknas en smärtsam bild över någon som lämnat sitt provinsiella arbetarursprung bakom sig och nu med alla medel försöker imitera och på så sätt smälta in i den borgarklass han så gärna vill tillhöra. Kravatten blir en symbol för avståndet mellan jagets ursprung och hans tafatta försök att lämna det bakom sig, en markör för just det utanförskap han vill dölja snarare än ett sätt att passa in. Passagen får mig att tänka på Frankrikes president Emmanuel Mácron som flertalet gånger fällt omdömen om dem som protesterat mot hans politik. I sitt ämbete som ekonomiminister mötte Mácron 2016 en fackföreningsmedlem som kritiserade försämringar i arbetsrätten och han svarade med att konstatera att du skrämmer mig inte med din T-shirt. Det bästa sättet att ha råd med en kostym är att arbeta. Efter att ha valts till president har han bland annat talat om dem som lyckas och de som inte är något och kallat demonstranter för slackers. Owen Jones visar i Chavs hur föraktet blivit en dominerande diskurs i Storbritannien, men mönstren är skönjbara även i Sverige. Ingen vill längre vara arbetarklass. Mácrons illa dolda förakt för arbetarklassen och de som demonstrerar mot hans politik följer en linje som tecknas i Owen Jones bok Chavs - Föraktet för arbetarklassen. Chav är ett brittiskt begrepp för en person med låg social status och så kallat ovårdat och ohyfsat beteende. Boken kom ut i Storbritannien redan 2011, men har nu översatts till svenska av Joachim Retzlaff. Även om den diskuterar utifrån en brittisk kontext finns flera beröringspunkter med många länder i väst de senaste decennierna. Det handlar dels om nedmonteringen av arbetarklassens institutioner; allmännyttiga bostäder, industrier och fackföreningsrörelsens inflytande, dels om den liberala fokuseringen på individens ansvar och möjligheter. Arbetarklassens villkor ska inte längre förbättras, i stället ska individen ges redskap att undfly den och göra en klassresa. Den som inte gör resan har sig själv att skylla. Storbritannien har en specifik och brutal ingång till hur villkoren för arbetarklassen förändrats sedan slutet av 1970-talet, i och med Margaret Thatchers makttillträde och den politik som det innebar. Men samma processer går att skönja i många länder. Resultaten också snarlika; en demonisering av arbetarklassen och en individualisering av sociala problem som fattigdom och arbetslöshet där det görs till en fråga om bristande ambitioner och individuella karaktärsdrag. Den som protesterar mot inskränkningar i arbetsrätten bör skaffa sig ett mer välbetalt jobb och köpa sig en kostym. Den som tvingas leva på försörjningsstöd ska vara beredd på oanmälda hembesök för att kontrollera så att det inte fuskas. Demoniseringen av arbetarklassen går igen i såväl politik som populärkultur där den vita arbetarklassen är ett tacksamt objekt för humorserier eller uppfostringsunderhållning som Lyxfällan. Owen Jones visar i Chavs hur föraktet blivit en dominerande diskurs i Storbritannien,..