Är världen på väg att bli en enda stor kultur?

Kulturutbytet har varit avgörande i människans historia och kanske också för hennes framtid. Eva-Lotta Hultén funderar över hur det ska gå till i en värld som alltmer liknar en enda kultur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. För många år sedan höll jag i en kurs i spanska. En av eleverna var en äldre man som skulle börja bo i Spanien på vintrarna. Han hade aldrig tidigare lärt sig något nytt språk och hans hjärna gjorde motstånd mot de främmande ordföljderna. Frustrerat utbrast han ”Men varför har de orden i en så konstig ordning!” Jag försökte förklara att det inte finns någon ordning som var konstig när det gäller språk, utan bara ordningar som är olika, men det bet inte. Trots hög motivation gick det mycket trögt med inlärningen. I mötet med det som upplevs som konstigt glömmer vi ofta att ifrågasätta grundvalarna för våra egna föreställningar. De är för oss givna och orubbliga. Sådana här omedvetna grundantaganden kallade filosofen Maurice Merleau-Ponty för sedimentering.  När stora grupper hyser samma värderingar och trossatser kan de bli inbäddade i kulturens bottenlager. I dagens USA är ’frihet’ ett exempel och i Kina ’harmoni’. I västvärlden är rationalitet en sedimenterad kulturell grundsats. Vi är starkt övertygade om att vi är rationella, autonoma individer med både förmåga och skyldighet att styra över våra liv. Med det följer ideal om ständig utveckling av självet och en fetischisering av valfrihet, menar Julian Baggini, författare till boken ”How the world thinks”. Dessa föreställningar utmanas numera av psykologer som menar att vi vanligtvis inte är vare sig rationella och autonoma i vårt tänkande utan snarare intuitiva, känslomässiga och starkt påverkade av andra och av miljön. Men vi har byggt vårt moderna samhälle runt föreställningen om den självständiga och rationella individen. Familjen och gruppen har på de flesta håll en mycket starkare ställning än här. Julian Baggini jämför i sin bok Östasien med Europa och USA och menar att man kan göra en distinktion mellan intimitet som ideal i öst och självständighet i väst. Japanska föräldrar fostrar sina barn till att vara lyhörda inför andra och inför sammanhanget medan amerikanska föräldrar fostrar sina till att vara ansvariga för sig själva och leva efter universella principer. Med idéer om självutveckling och autonomi, sprungna ur bland annat Thomas Hobbes idéer om allas kamp mot alla och skeva tolkningar av Charles Darwins devis om det naturliga urvalet, har vi i väst fått en tävlingsinriktad kultur där individer och institutioner hela tiden ställs emot varandra. Det är läror vi varit duktiga på att sprida över världen. Konkurrens har kommit att ses som något självklart gott och utvecklande, trots att underlaget för att det skulle stämma är skralt när man börjar syna det i sömmarna. Ofta visar det sig i stället vara samarbete som är motorn till utveckling. Historikern Felipe Fernández-Armesto återkommer gång på gång i sin bok ”Out of our minds – what we think and how we came to think it” till att det varit i mötet mellan kulturer som nya och fruktbara tankar uppstått. Han skriver: ”När kulturer kommer i dialog tycks de föda fram idéer och berika varandra och generera nytt tänkande”. Slut citat. Det för många så förhatliga ”kulturberikandet” har alltså länge varit en motor för mänsklighetens utveckling, enligt den konservative Felipe Fernández-Armesto. Konservatism behöver inte betyda att man är skeptisk mot allt som ter sig främmande. ”Kulturberikandet” har pågått under årtusenden. Ibland har mötena visserligen skett genom krig och erövringar men för att idéer ska mötas krävs ändå alltid ett intresse för det som är nytt. Ofta är sammansmältningen en långsam process som kan betraktas som mer konservativ än den radikala nykonservatismens dröm om att snabbt...