Är konsten rätt för att minnas traumat?

Nationella minnesmonument skapar ofta infekterade debatter. Och om konst syftar till att hålla sår öppna, hur ska de då bidra till läkningen? På det funderar kulturredaktionens Mårten Arndtzén. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Den här essän sändes första gången i oktober 2018. "God konst har inte till uppgift att hela och försona. Konstens uppgift är tvärtom att visa på och gestalta motsättningar just där dessa är som mest oförsonliga. Att 'hålla såret öppet', för att låna en formulering av Birgitta Trotzig. Konst som inte gör detta blir harmlös, och därmed inte bara estetiskt verkningslös utan också etiskt oförsvarlig." Så skrev författaren Steve Sem-Sandberg i januari 2004, apropå den debatt som just då rasade om Dror och Gunilla Skiöld-Feilers konstverk "Snövit och sanningens vansinne". Hans koncisa sammanfattning av den konstnärliga modernismens kompromisslösa sanningsanspråk känns särskilt sann i förhållande till de romaner med anknytning till Förintelsen som Sem-Sandberg skulle skriva under det följande decenniet. När man, som i De utvalda från 2014, berättar om nazismens systematiska övergrepp – och mord – på barn finns inget utrymme för försoning. Och ska inte göra det. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkallerliga i förlusten av de här människornas liv... Ett annat sentida konstverk som är lätt att relatera till Birgitta Trotzigs metafor är Jonas Dahlbergs hyllade men aldrig utförda nationella minnesplats till offren för massakern på norska Utöya. Sårmetaforiken finns redan i titeln: "Memory Wound". Minnessår. Dahlberg har berättat hur han vid ett besök på Utöya två år efter massakern såg hur naturen redan börjat sudda ut spåren av terrorn. Och att han upplevde det som opassande, med tanke på vad som utspelat sig där. Sörbråten, en liten udde på fastlandet i närheten av Utöya, var redan utsedd som plats för minnesmärket. Dahlbergs förslag blev att kapa av spetsen på udden och förvandla den till en liten ö, genom ett brutalt hugg i berget. Ett sår i naturen som inte skulle läka, någonsin, och på så vis påminna om det oåterkalleliga i förlusten av de här människornas liv, de här barnens framtider. Stående i en liten grottmynning, hitom den kanal som ingreppet skapat, skulle vi se en bergvägg med namnen på de mördade, på andra sidan vattnet. Tillräckligt nära för att läsas, men för långt bort för att kunna vidröras. Memory Wound skulle, för att tala med Birgitta Trotzig och Steve Sem-Sandberg, hålla såret öppet. Men alla ville inte det. Några grannar till den tilltänkta minnesplatsen föredrog att läka, och gå vidare. Och det var den norska regeringen tvungen att ta hänsyn till, eftersom just de här människorna hade gjort stora insatser under räddningsarbetet den 22 juli 2011, ibland med fara för sina egna liv. Ett slags nationalhjältar, alltså. Som i en annan tid kanske hade tillägnats ett eget monument? I den här lyckades de istället fälla Dahlbergs. I den internationella konstvärlden väckte den norska regeringens agerande ett ramaskri. Ett upprop som utnämnde Memory Wound till ett av nordens viktigaste konstverk samlade en imponerande skara prestigefulla intendent- och konstnärsnamn från Europa och USA. En avvikande röst var den amerikanske poeten och konstkritikern Peter Schjeldahl. Han kritiserade Jonas Dahlbergs förslag för att vara, just, mer sårande än tröstande, och menade att det överskred gränsen för det anständiga genom att tvinga på sina betraktare de lämpliga känslorna av sorg, när...