Är det museerna som ska rädda världen?

Museer ägnar sig mestadels om det som varit, men hur vore det om de istället ägnade sig åt att lösa framtidens problem? Kulturredaktionsn Mattias Berg funderar över vinster och förluster. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.Jag stirrar in i en monter. På en guldring från 1500-talet som glimmar i dunklet, med mystiska trollformler ristade på insidan. Eller en mumie i en svensk småstad med sensationellt innehåll. Eller en madonna från 1100-talet i trä och guld, där ett hål i huvudet gömmer en flera tusen år gammal hemlighet.Det är oftast så museer fungerar för mig, både privat och i jobbet: som tidsmaskin. En rymdkapsel, förtrollningsmekanism. Får mig att stanna till, förundras, förflyttas, fundera. Först läsa skyltarna bredvid montern – och sedan vidare i böcker och databaser.Jag tror, och vet, att det är många fler än jag som älskar det här. Atmosfär, förtätning, fokus. Någonting allt mer sällsynt på andra sidan väggen. I omvärlden.Och att gå på museer är ofta en sådan privat och nästan meditativ upplevelse. Ett vanligt museum en vanlig tisdag, säg i november eller februari, oxdragarmånader utan publikdragande utställningar, kan man bli du med världshistorien. Man är – och känner sig – ganska ensam, på gott och ont. Åtminstone innan skolklasserna väller in.Ändå pekar siffrorna uppåt för museerna. I Sverige är det totala antalet besök per år högt och stabilt, lite varierande beroende på pandemi och fri entré, eller inte, på drygt 20 miljoner. Fyra-fem gånger så mycket som den sammanlagda publiken på fotboll och hockey på elitnivå.Att gå på museer är helt enkelt vår största offentliga handling. Vi gör det så mycket oftare än besöker sportevenemang, politiska möten, demonstrerar eller sjunger i kör: än allt det tillsammans. Och internationellt blir siffrorna förstås ännu mer imponerande. Sammantaget har världens stora museer flera hundra miljoner besök per år. Topparna på den listan brukar vara Louvren i Paris följt av Vatikanmuséerna i Rom, British Museum i London och Metropolitan i New York. Så frågan är ju vad museerna skulle kunna vara och bli – med alla dessa besökare. Hela kraften i massan, tyngden. Om de inte enbart sysslade med historien, utan med akuta frågor framåt. Gjorde tidsresan även åt det hållet.På gränsen till det nya millenniet, 1999, gjorde svenska museer åtminstone ett rejält försök. Då lanserades ett riksomfattande samarbete mellan främst Nordiska museet och alla länsmuseer som hette just ”Framtidstro”.Den interna projektbeskrivningen var dånande utopisk. Där stod det bland annat så här: Framtidstro är ett fältrop för att få till stånd ökad diskussion om framtiden. Vi vill visa hur utvecklingen är beroende av framtidsvisioner, bilder av ett framtida samhälle, som man gemensamt kan sträva efter att få till stånd.Och det är ju lätt att göra sig lustig över vackra visioner som aldrig blev verklighet. Men jag måste erkänna att jag själv, sedan många år en MÖP: alltså Musealt Överintresserad Person, inte minns ett dugg av den här satsningen.Historikern Magdalena Hillström har sett projektet Framtidstro som en sorts väckelserörelse. Hon skriver: ”Museerna skulle skänka bot och läkning genom att väcka publiken till nya insikter. I förlängningen skulle hela samhället förändras till det bättre – och museerna leda den utvecklingen”.   I dag har ändå flera ledande personer inom museivärlden börjat blicka framåt. En är den amerikanska curatorn Rainey Tisdale, som har kallats samvetet för det tjugoförsta århundradets...