Är ADHD en diagnos på vår tid?

Diagnoser kommer och går och läkemedelsindustrin frodas. Men om det är samhället som behöver medicinering? Författaren Boel Gerell reflekterar över normalitetens gränser i en sjuk värld. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. – Är du också knäpp? Den äldre killen tittade på mig, inte ovänligt egentligen, men undrande. – Näe, svarade jag och rösten var lite vag och jag kände ett plötsligt behov av att förtydliga mig. – Nej, det är jag faktiskt inte! – Okej, sa han, med ännu en forskande blick på mig, uppifrån och ner. Som om han inte lät sig övertygas så lätt. Och jag förstod hur det skulle bli: jag skulle få bevisa det. Som yngre syster till ett syskon med funktionsnedsättning innebar inträdet i varje ny miljö att mitt efternamn väckte intresse. Och även om inte alla var lika rakt på sak som den här killen fanns frågan där. Om jag skulle bli en sån som stack ut. Om jag också var annorlunda. Just därför var det så oerhört viktigt, att jag på inget vis utmärkte mig. Att jag låg lågt och var som alla andra. Men ni vet hur det är, när man ska bevisa något. Man försöker lite för mycket och blir plötsligt medveten om varje rörelse, varje tonfall och varje ord tills ingenting av det som nyss var självklart är självklart längre. För hur går man över en skolgård egentligen, när man är normal? Hur rör man armarna, hur skrattar, äter, talar och tänker man egentligen? Finns det ett sätt eller flera? Och är det som är normalt i ett sammanhang onormalt i ett annat? Många år har gått sedan jag gick över den där skolgården och mycket är i dag annorlunda. Barn som inte passar in – och särskilt då pojkar – förses numera generöst med diagnoser. I boken ”Störningen – adhd, pillren och det stressade samhället” från 2018 skriver Katarina Bjärvall att minst en pojke i varje skolklass och en flicka i varannan har en adhd-diagnos. Är det för många? Är alla dessa barn verkligen så kallat onormala? Eller reagerar de bara mer eller mindre friskt på ett sjukt och sönderstressat samhälle som spinner så snabbt i sin destruktiva, nedåtgående spiral att inga avvikelser kan tillåtas? Utan måste rättas till och justeras. Barnen ska botas, men inte genom att anpassa kraven efter deras förmågor, utan genom att dämpa deras reaktioner och göra dem mindre störande. Här kommer vi enligt Katarina Bjärvall in på en avgörande faktor för inflationen i antalet diagnoser; de multinationella läkemedelsbolagen och de storsäljande medicinerna. För på ett plan fungerar piller mot besvärliga barn verkligen förunderligt bra; plötsligt kan eleverna koncentrera sig på ett helt annat vis. De gör vad de ska, de är inte till så mycket besvär och kräver mindre resurser. På köpet ges förstås biverkningar; minskad aptit, störd sömn, rubbningar i tillväxten, höjt blodtryck och till och med plötslig död. Ändå väljer många medicinerna, vilket om inte annat säger något om vidden av smärtan i att inte passa in. I ett slimmat skolsystem läggs allt mer ansvar på eleven själv att klara sitt beting samtidigt som bristen på tydliga ramar skapar en i många fall kaotisk och olidlig studiemiljö. Allt detta vet vi, på samma vis som vi vet att barn i dag från tidig ålder matas med mediala intryck i en omfattning som är överväldigande. De spelar för mycket spel, säger vi. De är för lite ute, de multitaskar på ett sätt som inte rimligen kan vara nyttigt. Men när barnen väl reagerar, genom stress, depression, aggression eller utmattningssyndrom så är det dem det är fel på. Det är de som ska medicineras och förändras. Adhd är vår tids sjukdom och då tänker jag inte bara på de många barnen utan på diagnosen som en precision av själva tidsandan, på samma vis som tidigare epoker haft sina diagnoser som definierat tidens ideal i långt högre grad än de sjukförklarade individerna. Medan...