Apokalyps 3: Att känna gruvgasen ‎–‎ katastroferna möjliga att undvika?

Det finns gott om katastrofer i populärkulturen, mardrömsskildringar av världens undergång. Men medan västvärlden fantiserar om monster, lever andra mitt ibland dem, det menar Patricia Lorenzoni. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Det är svårt att känna gruvgas. Den saknar lukt. Den saknar färg. Den är inte giftig att inandas. Men den är extremt lättantändlig, och kan plötsligt orsaka en förödande explosion. I hopp om att upptäcka gruvgasen i tid, brukade gruvarbetare förr ta en liten burfågel med sig ner i underjorden. Började fågeln skälva i sin bur, eller burrade den upp fjäderdräkten, då var katastrofen nära. I en bok med titeln Gruvgas: Essän, vreden, politiken använder den franske filosofen George Didi-Huberman denna skrämmande gas som utgångspunkt för en längre reflektion över hur vi kan förnimma annalkande - eller för den delen pågående - katastrofer. Den lilla fågelns förmåga att känna explosionen komma, säger Didi-Huberman, var måhända vidskepelse. Men samtidigt kan det ha varit just det uppmärksamma betraktandet av dessa små fjäderskrudar som skärpte gruvarbetarnas egna sinnen, och hjälpte dem att märka de subtila förändringar i luften som indikerade att de andades explosiva ångor. Jag läser Didi-Huberman parallellt med en annan text av mycket annat slag. Den märkliga boken The Falling Sky är ett samarbete mellan en yanomamishaman från norra Amazonas, Davi Kopenawa, och en fransk antropolog, Bruce Albert. Den är en blandning av memoarbok, historiskt vittnesmål och profetia. En av de centrala delarna handlar om de förödande konsekvenserna av guldfebern som på 1980-talet svepte över yanomamiland. Didi-Huberman talar om underjordiska gruvgångar. Kopenawa om dagbrott och genomvaskade floder. Hans folk hade redan innan guldletarnas ankomst drabbats av epidemier som färdats med missionärer, antropologer och statliga expeditioner. Men nu såg de träden fällas och markerna förödas av kvicksilver. De vita som kom med guldrushen grävde som jättebältor hungrigt i jorden. Hela den värld yanomami levde i insjuknade. Just gas är centralt i Kopenawas redogörelse. När metallerna slits ur jorden frigörs osynliga epidemiska ångor som river sönder halsar, vrider ur inälvor och bränner upp kroppar i feber. De gaser Kopenawa talar om orsakar inte några plötsliga explosioner likt gruvgasen, men är lika förödande. Ångorna är kannibaliska andeväsen som inte kommer att upphöra med sin slakt förrän den sista människan är borta. Vid den plats Davi Kopenawa talar ifrån, är hotet om utplåning högst reellt. Den amerikanska kontinenten, från norr till söder, rymmer drygt 500 år av historier om hela folk som antingen utplånats helt eller sett sig decimerade till tio familjer, sju familjer, tre familjer, i vissa fall en ensam person. Amerika är folkmordens kontinent. Föreställningar om den förmodat primitiva människans oundvikliga försvinnande i mötet med det moderna, har låtit dessa folkmord glida in i bakgrunden som del av sakernas normala tillstånd. Didi-Huberman skriver i Gruvgas att om en katastrof inte känns igen, så beror det helt enkelt på att den inte går att se; den är inte läslig. Och den förblir oläslig så länge den bara är en undertext, bakgrund eller fotnot till någon allmänt erkänd, mer spektakulär katastrof. Han exemplifierar med hur folkmordet på armenierna under första världskriget doldes under den turkiska arméns rörelser, och med hur förintelsen av Europas judar länge förblev icke läsbar inom ramen för andra världskrigets strategiska avgöranden. Men för att förbli oläslig, är det verkligen en annan mer spektakulär katastrof som krävs? Kanske krävs inte mer än att de dödas röster saknar plats i det som uppfattas som den större berättelsens nödvändiga gång. Låt oss se oss omkring. Hur många tusen människor kan dö vid Europas inre och yttre gränser, och ändå ges mindre vikt än Europas begär av att upprätthålla kontroll över sina...