Apokalyps 2: Blir livet bättre när jorden gått under?

Domedagsrörelserna vill få en att välja sida, innan allt tar slut och det nya börjar. Boel Gerell funderar över en undergångsretorik som tycks sprida sig långt utanför de religiösa sekterna. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. År 1186 1420 1544 1666 1874 1975 2012 eller 2017? Någon gång måste det förstås ta slut. I en knall eller i ett stilla jämmer men oundvikligen slut, som i jordens undergång, världens ände, domedagen, ragnarök och harmageddon. Det är bara en fråga om när och kring frågan om tidpunkten ges det många teorier. Många är de som försökt förutspå slutet på världen och de nyss nämnda årtalen är bara några av de alternativ som lagts fram. Gemensam för många av teorierna är tanken att slutet är relativt på så vis att bara en del av mänskligheten går under. En utvald skara överlever förintelsen och sätts att skapa det nya idealsamhället, ofta tillsammans med en ledargestalt som i rättan tid materialiserar sig på jorden för att övervaka förvandlingen. En skiljedomstol inrättas, ledd av en auktoritet med facit på hand om hur livet bäst bör levas. Inför denna obestridliga rättvisa ges inga undanflykter eller gråskalor och sant skiljs med säker hand från falskt, god från ond, rättfärdig från syndare. I den aktuella boken Slutet är nära undergång och utopi i millenära rörelser ger religionsvetaren Britta Gullin en översikt av forskningen kring dessa kollektiv som uppstått kring tron på världens nära förestående undergång och återfödelse. Millenära rörelser har funnits i alla tider, domedagsprofeter har kommit och gått på samma vis som församlingar växt fram i allt mer anspänd förväntan kring ett avtalat datum. Som passerat med åtskillig dramatik, men än så länge utan den allomfattande totala förvandlingen av villkoren på jorden som de millenära rörelserna förväntar sig. Till de samfund som mest uthålligt uthärdat besvikelsen och tagit nya tag med nya beräkningar hör Jehovas vittnen. Ända sedan starten i USA på 1870-talet har de oavlåtligt hävdat att domedagen är nära förestående. Vad som hänt under de snart 150 åren som rörelsen existerat är att visionen av en värld som i ett slag går under inte längre med nödvändighet förutsätter någon gudomlig intervention eller ett mirakel. Människorna är numera fullt kapabla att radera sin existens själva. Genom tillgången på kärnvapen kan åtskilliga stater i världen avgöra liv och död för oss alla i en knapptryckning. Genom våra nya snabba transportvägar sprids en dödlig pandemi på kortare tid än någonsin. Och fortsätter vi att förgöra de livgivande villkoren för vår planet i samma takt som nu, är de flesta forskare eniga om att vi står inför en klimatkatastrof av förödande proportioner. Apokalypsens fyra ryttare galopperar redan mitt ibland oss och de konkreta hoten är svåra att bortförklara, ens för den mest inbitne klimatskeptiker. Hos Jehovas vittnen möts de vetenskapliga rönen med dubbla känslor och i samfundets tidskrift Vakna! redovisas nogsamt alla hot som mänskligheten står inför. Med den skillnaden att hoten tas som ännu ett förebud om att tiden för förverkligandet av Guds rike på jorden är inne. Eller som det skrivs i Vakna! i september 2012: I kontrast till dessa hot är den bild som Bibeln målar upp av framtiden mycket mer hoppfull. Bibeln visar att det definitivt kommer att bli en stor förändring. Men den lovar att alla som gör Guds vilja kommer att få överleva. Och enligt Bibeln ska jordklotet varken förvandlas till någon förbränd askhög eller till en isklump. I stället ska hela jorden bli ett paradis. I samfundets tidning Vakttornet i januari 2013 preciseras utvecklingen ytterligare: Den värld som ska försvinna är inte jorden, utan de människor som inte lever i harmoni med Guds vilja. Precis som en kirurg kan operera bort en cancertumör för att rädda en patients liv kommer Gud att ta bort de onda, så att de goda verkligen kan njuta av livet på jorden. På så sätt...