Andrej Platonovs litterära revolution

Den ryska författaren Andrej Platonovs poetiska vision var för djärv för regimen. Dan Jönsson undersöker hans förhållande till revolutionen i romanen "Tjevengur. ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. Längst in i varje människas innersta finns en osynlig kärna. Den kallas själen; man brukar säga att den är odödlig. På samma sätt finns längst in i varje samhälle en gemensam nervknut, osynlig men stark. Folksjälen, kallas den av nationalromantikerna. Värdegrunden, i de liberala demokratierna. De marxistiska historiematerialisterna brukar tala om produktionsordningen. Om man löser upp den knuten faller samhället sönder. Det som sker när en samhällsordning störtas eller går under är alltså att, precis som när en människa dör och den odödliga själen blir fri, så förlorar folksjälen, eller produktionsordningen, vad man nu vill kalla den, sin fysiska hemvist i samhällskroppen och börjar leta efter ett nytt ställe att slå rot. Det är därför revolutioner är så svåra att lyckas med. Förr eller senare, när man minst anar det, sticker nationalismen upp ur den liberala värdegrunden, eller privategendomen ur den kollektiva gemenskapen, och kväver det nya, som ett ogräs. Ungefär så kan man beskriva förutsättningarna i den sovjetryske författaren Andrej Platonovs stora roman Tjevengur. Vi befinner oss några år efter revolutionen, i ett lantligt sydryskt landskap där klasskriget mellan de vita och de röda arméerna har slagit den gamla bondevärlden i spillror. Samtidigt visar sig den nya socialistiska ordningen än så länge mest som abstrakta dekret och högstämda paroller, när den nu inte drabbar mer brutalt i form av krigskommunismens livsmedelsrekvisitioner eller rena massmord. Vid denna nollpunkt i historien beger sig den unge Sasja Dvanov och hans äldre vapendragare Kopjonkin på hästen Proletärkraften iväg för att söka efter en stad långt ute på stäppen vid namn Tjevengur, där kommunismen enligt ryktet ska ha blivit verklighet. Det visar sig, när de väl kommer dit, vara en märklig kommunism, född i blodet från brutala massavrättningar och där det enda produktiva arbetet utförs av solen med hjälp av en sorts primitiva solfångare. Stadens invånare är upptagna med besynnerliga sysselsättningar som att flytta hus och trädgårdar hit och dit eller hjälpa varandra med diverse vildvuxna projekt helt utan ekonomisk betydelse. Som en av invånarna förklarar: Vi arbetar inte för nyttan, utan för varandra. Det är en idealism som till och med för revolutionens tjänstemän och ideologer verkar naiv och världsfrånvänd. Och ur djupen under den tunna kommunistiska myllan hämtar förstås de gamla feodala och kapitalistiska produktionsordningarnas rötter ny kraft. Andrej Platonovs romaner passade aldrig in i den sovjetiska kulturmallen, och när de nu sent omsider kommer ut i fullt format har de ofta tolkats som en frän kritik av socialismen, med sina råa skildringar av våld och vanmakt, misär och godtycke. Men det är en alltför bekväm läsning. Platonov skrev inte om revolutionen, han skrev mitt i den. När Tjevengur kom till var han i tjugofemårsåldern och i full karriär som elektroingenjör just i de vidsträckta provinser som romanen skildrar. Platonov själv var övertygad kommunist, och trots att hans böcker aldrig fick ges ut förblev han av allt att döma lojal med revolutionen, till och med under trettiotalets stalinistiska istid när han gjorde några fåfänga försök att anpassa sig till den socialistiska realismens påbud. Men varken allegorin om den föräldralösa fallskärmshopperskan och tunnelbanesprängerskan i Lyckliga Moskva eller berättelsen om socialismens ankomst till det centralasiatiska nomadfolket Dzjan blev några uppbyggliga ideologiska moraliteter. Platonovs blick var alltför klar och visionär, hans poetiska fantasi för djärv, hans röst för sprucken och orolig. Men det är denna röst som gör Platonov unik. Det han gör i Tjevengur är att han försöker hitta...