80-talsindividualism kan användas konstruktivt – till att hata, sura och vägra

1980-talet var ett banbrytande årtionde för individualismen och en katastrof för mänskligheten, menar Aase Berg. Men kanske kan indivualismen användas till något bra om alla erbjuds rå självkännedom? ESSÄ: Detta är en text där skribenten reflekterar över ett ämne eller ett verk. Åsikter som uttrycks är skribentens egna. En kortare version av essän publicerades ursprungligen i april 2016. Det är 80-talets fel att vi mår skit idag. Det är 80-talets fel att vi lever i ett samhälle fullt av omogna, karriäristiska idioter. Man kan peka på flera startpunkter, men en var kärnkraftsomröstningen. Det var då luften gick ur vänstern, 70-talet dog. Och 60-talet, som fanns inbyggt i 70-talet, det dog också. Välfärdsstaten dog. 80-talet däremot, det dör aldrig. Det är som en kackerlacka. På 80-talet kläcktes många okrossbara varelser med exoskelett från Armani och ett inkråm utan styrsel. Globala män i dyra kostymer vällde fram och la världen för sina fötter, drog igång interkontinentala halvskumraskaffärer, gastade i yuppienallar och skaffade den sortens arrogansdryga och suggestiva personligheter som kan lura den naiva populasen men som egentligen är vanlig hederlig psykopatcharm. Så tänker jag när jag läser ett Ord & Bild-nummer, som handlar om just 80-talet. Själv blev jag tonåring exakt 1980, så texterna sätter förstås igång en orgie av igenkänning och nostalgi. Det är trevligt med igenkänning, men det är en återvändsgränd också. Man måste göra något mer än att känna igen sig när man hittar ett identifikationsobjekt, nämligen krossa det. Annars är det omöjligt att utvecklas. Och när vi är inne på punk så tänker jag att det är svårt att förstå ett decennium utan att analysera musiken. På 80-talet gick jag verkligen i musikens hårda skola, nämligen i Adolf Fredriks musikklasser i Stockholm. Jag tyckte att musikundervisningen var reaktionär och auktoritär och satt hellre med mina polare i Tegnérlunden på lektionstid och låtsades dricka öl ur tomma ölburkar. Nån gång repade vi till och med mod att kröka på riktigt. Vi blev uppkallade till rektorn för uppläxning: ”Här sköter vi oss”. Tankeväckande, tyckte jag, för vilka är vi? Jag skiter i ditt jävla vi, blev min slutsats. Jag missade tyvärr punkens storhetstid rent livemässigt, jag var några år för ung, men jag satt i alla fall hemma och lyssnade på radioprogrammet Ny våg. Min favoritlåt var extremt deppig och exakt i linje med min svartklädda smak, den fanns på punkbandet Dom Vässades enda skiva. Det var många som hette nåt på Dom under de åren. Stavat DOM. Dom Dummaste var först. Sen fanns Dom Intelligens Befriade (det ska vara särskrivet då alltså) och Dom Fåglarna. Dom skulle kunna vara just en intelligensbefriad översättning från engelskans The, som i Dom Köns Pistolerna, Dom Skalbaggar och Dom Rullande Stens. Dom Vässades låt hette En ghasel, den erbjöd laddade bilder: ”Jag står och ser på världen genom gallret” och ”först när jag krossas, krossas gallret.” Men, alltså: En ghasel. Vad fan var en ghasel? Jag tog reda på fakta, att det är ett versmått, och jag spårade texten till Fröding, som jag sen faktiskt läste andra dikter av utan att någon pedagogisk befälhavare behövde tvinga mig till det. Jag lärde mig en hel del både av musik och film. I Ord och Bildnumret läser jag Marit Kaplas text om filmen Himmel över Berlin, och självklart går det inte att komma runt den filmen om man ska förstå 80-talet. Här snackar vi kvalitet. Men vad händer om man går tillbaka till de skräpiga och pulpiga skapelserna? En film som gjorde starkt intryck på mig var Experimentet, eller Altered States som den heter på engelska. Den är extremt flummig, jättekonstig och kvasivetenskaplig: William Hurt snöar in på mexikanskt ödleknark och badar floatingtunna så att hans gener förvandlas, det är...