Om att gråta offentligt
"Jag mötte en man i parken imorse som grät. Han torkade sina tårar med baksidan av sina knytna nävar, som en liten pojke. Händerna svepte över höger sen vänster kind sen höger igen. Jag försökte möta hans blick men ha titade ned, bort. Han hade en påse med bröd från valhallabageriet i handen, han var på väg någostans." Varför var det så nästan chockartat berörande att se en vuxen man gråta offentligt? Och varför gråter vi så sällan bland andra? Och gråter vi för lite i stort, håller vi in vissa känslor och döljer dem? Skyddar vi oss själva eller andra från vår sorg, eller både och? I dagens episod kontemplerar Matriarkerna om detta ämne, varför vi döljer speciellt sorg och att vi är ledsna, men alltid är öppna med vår glädje. Vad skulle hända om vi alltid kom som vi är, i alla situationer, med alla människor? Episod 4, Om att gråta offentligt, finns där du brukar lyssna på poddar och definitivt på Spotify. #matriarkernapodcast #callingallmatriarchs