Glenn Close, Nathan Larson och indieanimation med psykisk realism

I femton år har Glenn Close kämpat för att förverkliga sitt drömprojekt på film - Albert Nobbs. Berättelsen om en kvinna i Dublin på 1800-talet som lever som man, och som efter alla år i kostym nästan tappat bort sin egen identitet. Kino träffade Glenn Close, känd från filmer som Farlig Förbindelse och Farligt Begär och tv-serien Damages, under Torontos filmfestival i höstas. Högt uppe i ett hotell i Torontos finanskvarter tillsammans med ett gäng internationella journalister. Det var faktiskt filmmusik som förde samman den amerikanska musikern Nathan Larson och svenska Nina Persson från första början. Larson, som ingick i gruppen Shudder to Think, fick en förfrågan om att göra musiken till en film som hette "First Love Last Rites". Gruppen bjöd in ett gäng andra artister att vara med, som Jeff Buckley, Billy Corrigan från Smashing Pumpkins...och Nina Persson från The Cardigans. Idag är de gifta, ingår bägge i trion A Camp, och har också samarbet kring ett annat soundtrack, musiken till Boys Don´t Cry". Och det är som kompositör till filmmusik som Nathan Larson jobbar mest. På hans cv finns samarbeten med regissörer som Todd Solondz och Steven Frears. Nu senast har Larson gjort musiken till filmen Margin Call som går på biograferna just nu. Det är en film som utspelar sig i finansvärlden under ett riskfyllt dygn i början av den globala finanskrisen 2008. Martin Wadlund fick en träff med Larson för att prata om filmmusikkompositörens vardag. Efter dödsskjutningarna i Frankrike i veckan är det många som är rädda för att främlingsfientligheten och intoleransen i landet ska öka och bidra till rädsla och segregering. Ett ökat vi och dom-tänk. Men tittar man på det senaste årets biostatistik så är det uppenbart att många fransmän idag drömmer om en värld där både religiösa och ekonomiska motsättningarna enkelt kan överbryggas. Ett land där hudfärg inte spelar någon roll. För den mest framgångsrika filmen på bio de senaste åren har varit Les Intouchables. En komedi om vänskapen mellan Den rike aristokraten Phillipe och Driss, en ung man från Dominikanska republiken som just kommit ut från fängelset. Johan Tollgert tog sig till en fotbollsplan i en av Paris förorter för att prata med några killar om vad dom tyckte om hur filmen skildrar klass, och klassmotsättningar.

 En av indie-animationens stora namn var nyligen på Sverigebesök. Chris Landreth är född 1961, bor i Kanada och är den förste någonsin som har vunnit en Oscar för en animerad dokumentär. Det var 2004 och kortfilmen Ryan var ett porträtt av den då alkoholiserade och helt utblottade filmskaparen Ryan Larkin, även han animatör och förebild för Chris Landreth. Men filmen om Ryan är inte någon klassisk dokumentär, livets smällar har helt konkret slitit köttet från Ryans kropp och av ansiktet återstår bara framsidan: en stor mun, pilotglasögon och några tufsar hår. Ett slags psykisk realism skapad i dator. Kinos reporter Nina Asarnoj var säker på att hon funnit en besläktad själ i Chris Landreth. 40 dagar innan påsk börjar fastan...för den som nu vill och tror på det.Wanda Bendjelloul har fastat på sitt eget vis. Hon har, som ett experiment valt att endast se filmer som är regisserade av kvinnor. Projektet har blivit det hon själv kallar för en feministisk filmfasta. Och med de glasögonen på näsan så bad vi henne läsa tv-tablåer och bioannonser för att se vad som överhuvudtaget är konsumerbart i utbudet för en fastande filmfeminist.