Torvmossen – klimatbov eller miljöhjälte?

Sveriges många mossar och myrar lagrar enorma mängder kol. Men när en del av mossmarkerna dränerades för längesen, för att marken skulle bli användbar för jord- och skogsbruk, så gjorde det att de istället läcker ut massor av växthusgaser. Nu frågar sig klimatforskare om det inte vore bättre för miljön att täppa till dikena, och göra mossarna blöta igen. Vid en bäck vid Skogaryd utanför Vänersborg tar fältteknikern David Allbrand från Göteborgs universitet vattenprover och mäter flödet i bäcken. Ett lite större vattenprov och ett pH-prov. Sedan tar vi alltid ett extraprov, ett reservprov som vi fryser in. Bäcken porlar nedför slänten, innan vattenströmmen saktar av och stilla flyter vidare ut i ett brett dike, tvärs över den stora mossen strax intill. Dtt mossen är dikad, spelar en viktig roll för klimatet.   Därför undersöker forskaren Åsa Kasimir från Göteborgs universitet flödena av växthusgaser från mossen i Skogaryd. Den släpper så mycket växthusgaser, vi vill veta hur mycket det är. Vad kan vi göra för att minska de här stora utsläppen? Det är tio ton koldioxid per hektar och år, minst. Det är mycket mer från den här marken, för den är näringsrik. Därför är de dikade markerna, det är alltså människor som orsakat en ökad avgivning av växthusgaser genom att man dikat och det börjar brytas ned, det upplagrade kolet, säger Åsa Kasimir. Bördiga torvmarker som har dikats, släpper alltså stora mängder av växthusgaser: lustgas, metan och koldioxid, som går upp i luften. Men torvmossen i Skogaryd är en forskningsstation och mellan stubbarna står flera glaskuber. Från var och en av dem löper en grov slang, som ringlar sig fram till en äldre hästtrailer, parkerad i vitmossan. Åsa Kasimir lyfter på locket till en av glaskuberna. Det ser ut som akvarier. De är öppna i bottnen, så gas kommer upp från marken. I just de här mäter vi lustgas, som bildas också när kväve frigörs. Det är inte lite. Det är flera kilo om året per hektar, mer än från jordbruksmark. Det är en stor källa till lustgas. De här markerna är alltså en orsak till klimatförändring? Just det. De är en stor andel av Sveriges utsläpp! Sveriges dikade våtmarker släpper ifrån sig ungefär lika mycket växthusgaser som alla landets personbilar. Ändå är de dikade våtmarkerna bara en liten del av alla Sveriges mossar och myrar, som täcker ungefär 15 procent av landets yta, och som istället kan binda koldioxid. Med spadens hjälp får Åsa Kasimir undan de övre torvlagren. De påminner om snus. Bara nåt spadtag ner tränger vattnet upp i en brun sörja, som alltså binder kol. Det är längesen torven var vitmossa, det tog cirka 10 000 år innan den multnat i blöt och syrefri miljö. Men när nu mossen dikats, och vattennivån sjunkit, så kommer syret till och då börjar mossen brytas ned. Kolet frigörs och bildar koldioxid och andra växthusgaser. Alla bakterier och svampar som lever i jorden kan använda torven, säger Åsa Kasimir. De äter torven och andas ut koldioxid, som sipprar upp ur jorden, upp i luften. Är det därför en torrlagd mosse är problematisk ur klimathänseende? Ja. Den bryts ned av bakterier och svamp. Skälet till att svenska mossar dikades, var att göra marken användbar för jord- och skogsbruk. Markägare fick tidigare statsbidrag för att dränera våtmarker. Men synen har vänt på nyttan med våtmarker, både i Sverige och globalt. Världens torvmarker lagrar ungefär dubbelt så mycket kol som alla världens skogar. Samtidigt finns beräkningar om att dränerade våtmarker världen över läcker ut 2 miljarder ton koldioxid varje år. 2019 kom en rapport från FN:s klimatpanel om hur vi använder skogs och jordbruksmark, som pekar på vikten av att bevara och återställa våtmarkernas förmåga att binda växthusgaser. Sådana planer finns också i Sverige. Enligt ett förslag nyligen till regeringen, kan man minska koldioxidutsläppen med en miljon ton, om drygt 100 000 dikade hektar återställs till våtmarker. Men våtmarksforskaren Åsa Kasimir tycker...