Så tycker Londonborna om krigsmonumenten

För 75 år sedan slöts den efterlängtade freden efter andra världskriget. I London har ett stort firande blivit inställt till följd av coronapandemin, men stadens monument är en ständig påminnelse. Britter har ändå mycket att vara stolta över, säger Londonbon Kersty. Vi står vid Themsens norra strand, strax väster om parlamentsbyggnaden och det är inte utan att man just här nästan kan höra Winstons Churchills berömda ord från början av det andra världskriget om att aldrig förr i en mänsklig konflikt så har så många att tacka så få. För fem meter framför mig reser sig ett av väldigt många andra världskriget-monument som finns just i centrala London. Och just detta monument där vi står är rest över The Royal Air Force, det brittiska flygvapnet, och på baksidan av monumentet är just de berömda, bevingade orden från Churchill som vi just hörde, inristade. De handlade nämligen mest om just Royal Air Force som spelade en avgörande roll för att landet inte ockuperades i början av kriget. Rubert Howes stannar av en händelse till med sin cykel vid monumentet och börjar läsa på skyltarna. Rupert säger att han är direkt berörd av monumentet, hans pappa var nämligen frivillig just för flygvapnet under kriget men han tycker att monumentet framförallt är viktigt för att framtida generationer ska kunna minnas det som hände och vad den den tidens britter fick utstå. Kersty, som är på väg hem från jobbet och stannar till, håller med, särskilt med tanke på vad just det här monumentet ligger, säger hon och pekar på parlamentet åt ena hållet och försvarsdepartementet åt det andra Placeringen är symbolisk för vad våra förfäder slogs för, säger hon och lägger till att för henne står monumenten också för att britter ändå har mycket att vara stolta över. Sen frågar hon vad jag tycker om monumenten och vi börjar prata om vilken skillnad det ändå är på hur olika krigsmonument ses på i olika länder. Jag nämner till exempel Tyskland, där jag arbetat och Sverige, där jag kommer ifrån, men där sådana monument inte finns i någon större utsträckning. När man varit korrespondent i både Tyskland och Storbritannien så slår en, inte det minst det faktum, att de båda länderna, av förklarliga skäl, har så olika förhållanden till andra världskriget. Och att det fortfarande 75 år efter krigsslutet också, inte i så liten mån, också påverkar hur länderna agerar, inte minst i EU-frågan, än i dag. Går man omkring i huvudstäderna Berlin och London med de tankarna i bakhuvudet blir det slående uppenbart. För i båda städerna finns många minnesmonument från kriget, men i Berlin är de nästan alltid förknippade med skuld och nazisternas brutalitet, i London nästan alltid med segeranda och ärofylldhet. Jag rör mig upp mot regeringsgatan Whitehall, och av alla krigsmonument och statyer över viktiga fältherrar som kantar den gatan är det nationella minnesmonumentet över de som stupat i krig för Storbritannien, The Xenotaph. Det förnämsta. På ena kortsidan av monumentet står det just The Glorious Dead (De ärofyllt döda) inskrivet. Precis när jag går förbi håller en man som heter Max på att fotografera det berömda minnesmärket. Han säger att han har ett slags hatkärlek till krigsmonumenten. Max säger att visst, det är bra att monumenten finns för att de hedrar och hyllar uppoffringarna som gjordes, samtidigt tycker han också att de symboliserar att så många unga män var borta så länge och att så många av dem dog. För vad? säger Max. Det är onekligen en intressant vandring, med samtliga jag pratar med vid minnesmonumenten väcks intressanta samtal om minnet av krigsgenerationen, nationell stolthet, det brittiska, självständighet och brexit. Jag hörde till exempel många gånger under brexitdramatiken och valrörelsen i höstas, som ett argument för brexit, olika varianter av att Storbritannien inte hade offrat hundratusentals unga män och kvinnor i kriget för att bevara sin självständighet för att sen regeras av Bryssel. Och just i dag, åttonde maj, segerdagen, har...