Omhändertagna barn – hur långt får myndigheterna gå?

Det handlar om barns rättigheter och om föräldrars rätt till sina barn. I Norge har den frågan ställts på sin spets när ett 30-tal fall nu prövas i Europadomstolen för mänskliga rättigheter. När en myndighet tar ett barn från sina föräldrar med tvång ska det vara för att skydda barnet. Men hur långt kan myndigheterna gå utan att kränka föräldrarnas mänskliga rättigheter? Vibeke Morriseys två flickor är i lektagen när jag hälsar på. Lillasyster låter mest, men det här handlar om den snart femåriga storasystern. När hon var bara några dagar gammal beslutade myndigheterna att ta henne från sina föräldrar. Pappa Ken Olsen är tidigare dömd till fängelse för våldsbrott i den kriminella världen, och han bedömdes som farlig av den kommunala myndighet som här i Norge kallas "barnevernet", alltså barnskyddet. Ken säger att han förstår myndigheternas oro, men inte sättet som hans familj blev behandlad på. Innan vi blev föräldrar hade vi ett turbulent samliv. Därför förstår vi deras inledande bekymmer, men inte deras sätt att göra det på. De har skapat en bild runt mig som farlig, och sedan missbrukar de den för allt vad de är värda. Ken och Vibeke säger att de aldrig blev erbjudna hjälp i sin nya roll som föräldrar. De fick inte heller chansen att visa att de, som de själva ansåg, hade mognat och lämnat droger, våld och psykiska problem bakom sig. Nej, dottern togs ifrån dem och hon hamnade i en fosterfamilj. Tingsrätten beslutade att de biologiska föräldrarna fick lov att träffa sin lilla flicka bara två timmar varannan månad. Vi var föräldrar tolv timmar om året, berättar Ken, och i början alltid med polis och personal från "barnevernet" på plats. På en polisstation i ett mötesrum med polis och "barnevern" som satt och såg på oss. Myndigheterna var rädda att Ken och Vibeke skulle kidnappa sitt eget barn och fly. Föräldrarna drev olika rättsliga processer för att få tillbaka sin dotter, först efter mer än tre år lyckades de. De är långt ifrån ensamma om att känna sig kränkta och överkörda av det norska "barnevernet". "Stoppa barnevernet", har det skrikits i demonstrationståg både här i Norge och utomlands på senare år. Ganska många tvångsomhändertagna barn har nämligen koppling till andra länder, inte minst i öst-Europa. I bland annat Polen, Ryssland och Tjeckien har politiska ledare använt brösttoner mot Norge, och "barnevern" har blivit ett riktigt känt norskt ord i flera länder, ett skällsord. Men hur är det då, är det norska systemet för tvångsomhändertagande av barn extremt? Nej, säger Marit Skivenes, professor vid Bergens universitet som forskar mycket om barns rättigheter och social barnavård, alltså det som på norska kallas "barnevern". Norge är ganska likt Sverige, Danmark, Finland, Tyskland och en del andra länder när det gäller antalet barn som "barnevernet" flyttar ut från sina hem. De senaste åren har knappt en procent av barnen i Norge varit placerade hos fosterföräldrar eller på institutioner. Professorn kallar det norska systemet rättssäkert. Föräldrarna ska höras ordentligt och bli professionellt bedömda, säger hon, även om Ken och Vibeke tycker att de just inte blev hörda kring parets förstfödda dotter. Marit Skivenes ser Norge som ett föredöme som ser till barnets bästa, även när det krockar med föräldrarnas vilja. I dag har barn egna rättigheter. Det betyder att staten har ett direkt ansvar för barn. Man ska inte bara snacka och korrespondera med familjen, man ska även ha direkt ansvar för barnet i familjen. Det betyder att det kommer bli konflikter och större potential för motsättningar mellan familjen och staten. Att Norge har tagit detta på allvar kan vara en förklaring till att vi får så mycket kritik. Vi tittar uppifrån och säger att vi skyddar barn enligt barnkonventionen. Enligt Marit Skivenes är det inte möjligt för "barnevernet" att skydda barnen från till exempel drog- och våldsproblem och ändå alltid få föräldrarna att acceptera myndigheternas beslut. I Oslos regeringskvarter...