Kampen mot könsstympningen i Kenya

I Kenya är könsstympning av flickor förbjudet i lag sedan 2011, men det är svårt att bryta den urgamla traditionen. En effekt av förbudet är att könsstympningen istället görs i hemlighet. I massajbyn Ngararambuni möts vi av traditionell sång av byns kvinnor. Vi är i Kenya, långt ut på savannen på gränsen till Tanzania. På vägen har vi passerat giraffer och zebror, och byn ligger vi foten av en bergsklippa som för tankarna till Lejonkungen. Kenyas president Uhuru Kenyatta har uttalat målet att kvinnlig könsstympning ska vara helt borta år 2022. Drygt tio år efter att förbudet i lag infördes. Antalet flickor som utsätts för övergreppet har minskat, men mörkertalet är stort. Och det är på landsbygden, i massajbyarna, som traditionerna är svårast bryta. När välkomstceremonin är klar hälsas vi välkomna in i byn. Nu ska ni hälsa på alla. Att kliva in i byn är som att färdas tillbaka i tiden. Det är stängslat med ris, husen är byggda av trä, lera och halmtak. Livet för massajerna präglas fortfarande starkt av gamla traditioner, vilket är ett skäl till att det så svårt att bryta gamla sedvänjor som könsstympning av flickor. Könsstympningen har funnits i tusentals år, och handlar traditionellt om en ritual som gör flickor till vuxna. Länge var det också en ceremoni förknippad med fest, och något som flickor såg fram emot. Magdalene Kelel är ung kvinna och massaj, och berättar hur hon som flicka själv såg fram emot att gå igenom ritualen. Jag ändrade syn när jag själv som vuxen fick se hur andra flickor stympades, berättar Magdalene Kelel. I dag är hon en av dem som jobbar för att stoppa ritualen. För trots att könsstympning av flickor är förbjudet i lag så fortsätter övergreppen. Bland de äldre i massajbyarna handlar det bland annat om misstänksamhet mot nya sätt att tänka. Magdalene Kelel beskriver hur stad och land, och gamla värderingar, krockar. Hon har själv flyttat till Nairobi och fått höra av de äldre i byn att hon inte ska låta sig påverkas av västerländsk kultur. Att bryta traditionen med könsstympning kräver tålamod. Det handlar om att bryta gamla tankesätt och hitta alternativ. Att påverka i flera steg. Kyrkan, de byäldste och skolan är viktiga parter. I Ngararambuni har man brutit med traditionen. De unga flickorna räddas från övergreppet. Men de vuxna kvinnorna i byn är stympade. Jag erbjuds att sitta på en låg, skålformad pall på tre ben. De flesta andra sitter direkt på marken. I skuggan av ett stort träd samlas vi för att prata med byns kvinnor. Purity Resiato är en av de modiga kvinnor som ställer sig upp och berättar. Hon är 30 år, gift och har två barn och är själv könsstympad. Och det blir ett förvånansvärt öppenhjärtigt samtal som kantas av en del generade skratt när de privata delarna av kroppen kommer i fokus, delar som massajer normalt sett varken vidrör, tittar på eller pratar om. Och tolken översätter. När jag gifte mig och blev intim med min man så var all känsla borta, berättar Purity Resiato, och talar om stora blodförluster vid ingreppet, svåra smärtor när hon skulle kissa efter stympningen, att det är svårt att springa som omskuren och de stora risker som finns när kvinnorna ska föda barn. Hon avslutar med att konstatera att fanns det någonstans hon kunde köpa en klitoris så hade hon gjort det. Antalet flickor mellan 15 och 19 år som könsstympas i Kenya har minskat. Från 41 procent 1984 till 11 procent 2014, enligt siffror från UNICEF. Men skillnaderna är stora och i många byar på landsbygden är traditionen fortfarande vanligt förekommande. Och mörkertalet är stort. En effekt av förbudet är att övergreppet istället görs i smyg. Ibland mitt i natten för att undkomma lagen. Vi har gått in bit in i byn. Abigail Naishorua Lenashe jobbar med ett projekt mot könsstympning. Utanför ett av husen visar hon tillsammans med några kvinnor hur övergreppet traditionellt går till. Flickan får ligga på en kohud på marken i dörröppningen. Ett rakblad används för att skära bort klitoris, getmjölk är...