Ivan Krastev: Öst härmade Väst efter bästa förmåga

Trettio år efter Berlinmurens fall står det klart att det inte var så enkelt som det verkade då en attitydförändring som stjärnstatsvetaren Ivan Krastev följt. Vår korrespondent Caroline Salzinger har träffat honom. För några år sedan kom Ivan Krastev med den mycket uppmärksammade boken Efter Europa, som skakade om bland beslutsfattare och debattörer som försökte förstå det förändrade Europa. Nu släpper Ivan Krastev, tillsammans med sin amerikanska kollega Stephen Holmes en ny bok, Ljuset som försvann, med anledning av just Berlinmurens fall. Att intervjua Ivan Krastev i dessa dagar är kanske det närmaste man inom statsvetenskapen kommer att intervjua en rockstjärna. Allra senast efter att han skrev Efter Europa, som landade som ett varningsskott på beslutsfattarnas bord, enligt nyhetssajten Politico, är han en av Europas ledande tänkare. Jag och kollegan från finska YLE får vänta i foajén på Humanistiska institutet i Wien, där han jobbar, vi hör honom ta avsked från de föregående journalisterna innan vi exakt på uttalad tid slussas in i biblioteket. Vi har fått 45 minuter prick, så vi värjer oss mot Ivan Krastevs övertalningsförsök att spilla dyrbara intervjuminuter på kaffe, vi misslyckas helt, och med 41 minuter kvar av vår tid kommer han tillbaka med två koppar automatkaffe, han ursäktar sig för att mjölken är slut och för att han känner att han bara rabblar sina svar. De här två veckorna innan boken släpps är hemska, säger mannen som avhåller sig från sociala medier och som enligt ryktet inte äger en mobiltelefon. Ivan Krastev är född och uppvuxen bakom järnridån, i Bulgarien, när Berlinmuren föll var han student vid universitetet i Sofia. Men han vill inte svara på vad han tänkte den 9 november 1989, eller dagen därpå, då den bulgariske diktatorn Zhivkov avgick. Man ska inte lita på sitt eget minne när det är revolution, säger Ivan Krastev, saker som känns självklara ena dagen är helt overkliga bara veckor senare, säger han och berättar istället vad han gjorde vid samma tidpunkt. Vi var ett gäng studenter som pratade med Bulgariens mest kände dissident. Dissidenten sa; ni ungdomar, jag är säker på att ni kommer att få uppleva kommunismen fall under er livstid. Mindre än ett år senare var dissidenten själv Bulgariens första fritt valda president. Tiden förvrids under revolutioner, på några veckor sker förändringar som känns som om de borde tagit år, säger Ivan Krastev. Men murens fall och kalla krigets slut var inte vilken revolution som helst, där den ena sidan besegras av den andra sidan, här stod två världsuppfattningar mot varandra och så bara försvann den ena. Det var som att historien själv vann över kommunismen. Historien hade kommit till sin slutdestination, och den hette västerländsk liberalism, sådan var tidsandan. Att ta efter västerländskt institutionsbyggande, västerländsk demokrati och västerländska värderingar var den enda vägen framåt. Och det var inte frågan om någon sorts kolonisering, de från kommunismen befriade länderna i öst ville ta efter väst, alla var överens om att det var det allenarådande alternativet. Så här i efterhand, konstaterar Ivan Krastev, kan man tycka att det var en smula motsägelsefullt. Liberalismen betonar ju just, att den mänskliga friheten utgår från hennes rätt att göra fria val, säger Ivan Krastev. Så följde vad han och medförfattaren Stephen Holmes kallar the age of imitation efterhärmningens tid. De befriade länderna i öst- och Centraleuropa satte igång att kopiera väst efter bästa möjliga förmåga, vad gällde politik, livsstil och konsumtionsmönster. Vissa länder imiterade bättre, hos andra gick det sämre. Det var ändå okej, så länge alla stämde in i kören, att västerländsk liberalism var den enda möjliga vägen framåt. Men snart började problemen. Till att börja med var det här den första revolutionen där inte förlorarna, utan vinnarna lämnade landet. För framtiden låg plötsligt inte, som brukligt var, längre fram i tiden, utan nästgårds. Polens framtid var...