Gränsvakt har byggt murmuseum i trädgården

Järnridån började krackelera i Ungern först. Där har den tidigare gränsvakten Sandor Gojak byggt ett museum över muren i sin egen trädgård. Vår korrespondent Filip Kotsambouikidis har varit där. Det här är enda platsen i världen där man se exakt hur den ungerska järnridån såg ut under de 41 år den fanns, säger Sandor Gojak när han visar runt på det helt egenbyggda utomhusmuseet i Felsöcsatar i västra Ungern. Vi är precis vid gränsen till Österrike, det som en gång skilde väst från det slutna, kommunistiska Öst. Sandor Gojak andas högt när vi går genom den kuperade och lummiga terrängen där nationaldruvan Kekfrankos håller på att mogna i höstsolen. Sandor Gojak tycks nästan besatt av tiden under järnridån, han har samlat på sig allt som gått att få tag på från gränsstängslet som stod här från 1948-1989. Tre versioner av gränsstängslet finns här på Sandor Gojaks museum, enligt honom själv exakta kopior av hur det faktiskt såg ut, det hela visar murens evolution, från träpålar och taggtråd till betongpelare och elstängsel, från träminor till järn- och sedermera plastminor, allt en lektion över hur utstuderade metoder man använde för att till varje pris hålla folk kvar i Öst. Man rullade taggtråd ovanpå minorna för att den skulle splittras i tusentals bitar när minan exploderade och orsaka så mycket skada som möjligt, berättar Sandor Gojak. Han visar den pedantiskt välkrattade sandremsan intill stängslet, där varje fotavtryck skulle skvallra om någon som påbörjat ett flyktförsök. Man länkade ihop minorna med snubbeltråd för att öka risken att falla och starta en dödlig kedjereaktion av explosioner, berättar Sandor Gojak - precis innan han själv snubblar över en av snubbeltrådarna. Nu sprängs jag, säger han. Sandor Gojak var själv gränssoldat här under drygt två år på 60-talet enligt honom själv den mest brutala tiden. Det var den mest brutala tiden av järnridån. Han minns ett par flyktförsök som lyckades, bland annat en man som lyckades skära sig genom stängslet och sedan böja ett träd över minfältet så han kunde gå över. Det var en flykt på natten, killen skar genom stängslet, och tog sig fram till ett träd, och fällde det, sen böjde han trädet över minfältet och gick på trädet och minorna exploderade inte för trädet fördelade hans vikt över en stor yta, berättar Sandor Gojak. Han berättar om ett annat spektakulärt flyktförsök, när en polsk ungdomsmästare i stavhopp försökte ta sig över till Österrike. Den unge mannen tog sig hit till gränsen, vi vet inte hur för det var fem identitetskontroller på vägen bara från Budapest. Det var natt, han var på helt okänd mark, och så tog han sats med en stav. Men han lyckades inte få upp tillräcklig fart, berättar Sandor Gojak, han landade rakt i minfältet och dödades. Det var också det absolut vanligaste utfallet när folk försökte fly under den här perioden, av tusen försök misslyckades ungefär 950, säger Sandor Gojak. Hur många som faktiskt försökte går inte att säga. Samma med soldaterna här, ingen kommer nånsin få veta hur många tusen familjer som fick lida på grund av järnridån, för var femte år raderade militären informationen. Museets huvudattraktion är nog det minfält som Sandor Gojak insisterat på att jag ska försöka ta mig över men det är såklart inga riktiga minor utan sensorer som simulerar en explosion om man trampar fel. De simulerade minorna exploderar under mina fötter och Sandor Gojaks poäng blir tydlig. Det var nästan omöjligt att passera gränsen. Sandor Gojak rör inte en min när han konstaterar att jag är död. Men känner Sandor Gojak någon skuld över att han var med och upprätthöll det här systemet i sin roll som gränsvakt? Sandor Gojak säger att han värvades som soldat som 19-åring, det var inte hans val att komma till gränsen. Vi fick svära en ed där vi lovade att skydda våra gränser mot inre och yttre fiender med livet som insats. Dessutom konstaterar han, om han hade låtit någon smita förbi järnridån hade han själv fått fängelse. Faktum är...